De syriska styrkorna, dels president Ahmad al-Sharaas HTS-milis, numera Syriens riksarmé, dels arabiska och turkmeniska stammiliser beväpnade av Turkiet, drev först bort SDF från Aleppo, där det kontrollerade ett par kurdiska kvarter. Sedan backade SDF från storstäderna Raqqa och Deir al-Zor och från oljefälten al-Omar och al-Tanak.
Kurderna har lämnat flera av de läger med IS-fångar man administrerat, och USA och Turkiet har börjat flytta fångarna till Irak. På tre veckor har Rojava krympt med nära 50 procent.
En vapenvila, den tredje på kort tid, har nu utlysts med amerikansk medling. Varje ny vapenvila innebär sämre villkor och färre garantier för kurderna. Också denna vapenvila torde bli kortvarig. Så snart kurdernas fiender hämtat andan blossar strider upp på nytt.
Den senaste vapenvilan ingicks efter att president al-Sharaa lovat SDF-ledaren Mazlum Abdi att inte skicka trupper in i de kurdiska städerna Qamishli, Hassakeh och Kobane.
USA:s Syrien-ansvarige Tom Barrack, som också är ambassadör i Turkiet, gjorde klart för kurderna: USA kommer inte att skydda dem om de avslår hans medlingsförslag. Det är tveksamt om USA kommer att skydda dem ens då. Al-Sharaa och hans sponsor, den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan, är ju Donald Trumps speciella favoriter.
Det var givet att al-Sharaa och Erdogan inte i längden skulle acceptera att en fjärdedel av Syrien, inklusive dess olja, förblir utom räckhåll för staten. Erdogans dröm att bli kvitt kurdiska styrkor utmed den 90 mil långa gränsen till Syrien är nu inom räckhåll. Al-Sharaa har lovat att inlemma kurderna i den nya riksarmén, men bara som enskilda soldater, inte i kurdiska enheter.
Under det år som gått sedan al-Sharaa tog makten i Syrien har både druser och alawiter utsatts för mord och terror från regimstyrkor. Få tror att kurderna kommer att förskonas från liknande upplevelser.
Att kurder sviks av sina allierade är ingen sensation, det har varit deras öde i generationer. Men USA:s beslut att inte bara överge SDF, utan ta parti för dess motståndare, är något av ett rekord i cynism. De syriska kurderna förebrår med rätta USA och Nato: ”När ni var i knipa ryckte vi till ert försvar! Är detta tacken?”.
2012, under det syriska inbördeskriget, slöt kurdiska YPG (stommen i SDF-milisen) upp bakom regimen under det blodiga slaget om Aleppo. Det var inte av kärlek till den blodiga Assad-regimen (som nekade många kurder medborgarskap), utan för att skydda Aleppos kurder mot de jihadister som var en hårsmån från att inta staden. I takt med att Assad-regimen försvagades tog kurderna kontroll över sina stamområden i landets nordöstra del, införde självstyre och delade oljeintäkterna med regimen.
Kurdernas självstyre hamnade genast under tryck från den nya jihadiströrelsen IS (Da’esh), ryktbar för sina direktsända mord. I januari 2014 erövrade IS den syriska storstaden Raqqa och proklamerade ett kalifat. I juni 2014 utbröt panik i regionen då IS intog Mosul, Iraks andra stad. IS behärskade nu ett område stort som Storbritannien. Tusentals muslimer från hela världen sällade sig till IS. I augusti 2014 inledde IS ett massmord på den yazidiska minoriteten som skakade världen.
IS rekordsnabba expansion och skräckrapporterna om ritualmord, slavmarknader och kvinnoskändningar utlöste panik i de arabiska oljeshejkdömena, som IS svor att ta över.
En rimlig lösning hade varit om den stora Natomedlem som gränsade till IS-kalifatet nu ställt upp. Men Turkiet hade andra preferenser: IS utbredning pressade tillbaka de syriska kurderna, vars självstyre var en nagel i ögat på Ankara. Den turkiske oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu anklagade regeringen: ”Ni tar hit främlingar, sätter vapen i händerna på dem och skickar dem att döda muslimer i Syrien … alla vet att ni hjälper IS!” Tidningen Cumhuriyets chef Can Dündar tvingades fly Turkiet efter ett reportage som dokumenterade säkerhetstjänsten MIT:s stöd till IS.
i januari 2017, då Donald Trump tillträdde i Vita huset, var det slut på friden för kurdernas del.
Flera tusen kurder föll under befrielsekriget mot IS. Nato bombade från luften och kurderna stred på marken. Det avgörande slaget stod om den kurdiska staden Kobane, tätt inpå den turkiska gränsen, som IS belägrade hösten 2014. Under nyåret och våren 2015, med vapen och ammunition som släpptes från luften av Nato-plan, drev kurderna tillbaka jihadisterna och kriget vände.
Att många av soldaterna var kvinnor minskade inte västvärldens förtjusning. Kurderna, och många med dem, fick intrycket att här hade ingåtts ett förbund, till nytta och trygghet både för dem och för Nato. President Barack Obama, som avstått från att ingripa efter den syriska regimens nervgasattacker i Damaskus 2013, snyggade upp sitt facit en smula.
Men i januari 2017, då Donald Trump tillträdde i Vita huset, var det slut på friden för kurdernas del. Trumps ambition att dra USA:s styrkor ur regionen var ljuv musik i president Erdogans öron. Våren 2018, med Trumps goda minne, lanserade Turkiet ”Operation Olivkvisten”, erövrade staden Afrin och drev bort tiotusentals kurder. I december 2018 beordrade Trump hem alla tvåtusen USA-soldater från Syrien. Försvarsminister Jim Mattis avgick i protest.
Trump sade, i ett beryktat telefonsamtal med sin favorit Erdogan: ”Det är ditt alltihop!”. I oktober 2019 pressade Turkiet-stödda miliser, med Trumps goda minne, tillbaka kurderna ännu längre österut. Syriska sunnimuslimer som varit flyktingar i Turkiet bosattes i ”rensade” kurdiska områden.
Innan USA hunnit ta hem sina sista soldater från Syrien hann Trump förlora valet till Joe Biden, som inte delade Trumps sympati för Erdogan. När Trump kom till makten igen i fjol fanns där 2 000 amerikanska soldater i Syrien. I dag är de knappt 1 000 och många av dem gör vad de kan för att så diskret som möjligt undvika att skada kurderna.
EU, som slits mellan sina sympatier för kurderna och sina förhoppningar om ett stabilt Syrien, har inte tagit avstånd från offensiven mot Rojava och i stället förespråkat ”dialog” mellan parterna. Av allt att döma är kurdernas självstyre förlorat, och det bästa de kan hoppas på är att slippa massakreras av pro-turkiska miliser och regimstyrkor. SDF-milisen skickar nu nödrop om förstärkningar till norra Irak, där de turkiska kurdernas PKK och de irakiska kurdernas Peshmerga har betydande väpnade styrkor.
Läs mer:
Strider vid IS-fängelse – terrorister kan ha rymt
Syriens armé i offensiv mot kurdiska fästen
