Den 1 januari hände två saker: Jubileumsåret 2025 ringdes in – 250 år efter konseljen i Ulriksdal 1775, då Gustaf III gav klartecken för permanent judisk bosättning i Sverige. Året är späckat av tillbakablickar och minnesevenemang. Samma dag hände också: Uppsala universitet cancellerade en svensk-judisk förgrundsfigur, när Hugo Valentin-Centrum bytte namn till Uppsala Centre for Holocaust and Genocide Studies.
Historikern och Uppsala-profilen Hugo Valentin (1883-1963) var en pionjär i kampen mot antisemitism och folkmord. Han var först med att slå larm om Förintelsen i Sverige och han verkade febrilt för att bistå nödställda. Hans lilla översikt ”Antisemitismen – historisk verklighet och psykologisk bakgrund” (1962) förblir det klokaste som skrivits i ämnet på vårt språk – kanske på något språk.
Han är mest känd för sin banbrytande ”Judarnas historia i Sverige” (1924) vars rika källförteckning förblir utgångspunkten för alla senare insatser i ämnet. Men judarna och deras öden var långt ifrån Valentins enda intresse – hans mest briljanta essäer handlar om tyskt historiemedvetande.
Uppsala universitet, däremot, har inte någon jämförbar meritlista i kampen mot antisemitismen, varken under Förintelsen eller senare. Under Radio Islam-striden 1989-1994, då den teologiska fakultetens ”experter” trädde fram som villiga karaktärsvittnen för ett antijudiskt hets-medium, drog de vanära över universitetet. En av dessa figurer, Sigbert Axelson, presenterade en skrift som ”avslöjade” en sionistisk komplott mot kyrkan, den fria forskningen och allt det goda i gamla Sverige.
Denna rännstens-pamflett ursäktades av universitetets rektor Stig Strömholm – känd forskare och romanförfattare – som ”skarp kritik” av staten Israel! Så katastrofal blev denna affär, och så hjälplös visade sig universitetsledningen, att en extern utvärderare tillkallades, Oslo universitets rektor Inge Lønning. Hans rapport är facit över en moralisk bankrutt.
Med tanke på detta var det glädjande och förståeligt att universitetet 2010 beslöt att samla sin forskning om förintelse och folkmord i en ny enhet, Hugo Valentin-Centrum. Namnet förpliktigade till kunskap, kurage och medmänsklighet – de egenskaper som kännetecknade Valentins gärning.
Som om det rörde sig om ett banalt kontorsgöromål! Att byta namn på en sådan inrättning är ju en extraordinär åtgärd, som tarvar en extraordinär förklaring.
Denna förpliktelse har nu svikits, så grovt det bara går. Centret meddelade häromveckan att man vill slippa Valentins namn. Anhållan om namnbytet dök upp den 29 november, och beviljades prompt av fakulteten. Ingen information nådde medier eller allmänhet, och ingen öppen diskussion om saken tycks ha förekommit på centret. Föreståndaren Roland Kostic talade enskilt med valda medarbetare och tillkännagav ett par veckor senare namnbytet som ett faktum vid ett frukostmöte. Den 17 december utgick ett kort pressmeddelande, dömt att drunkna i julbruset.
Den officiella motiveringen, en röra av klyschor och osanningar, säger en hel del om dem som handhar vår Förintelse-forskning:
”Beslutet grundar sig på att det nya namnet … bättre speglar utbildnings- och forskningsinriktningen vid centrumbildningen, med fokus på Förintelse- och folkmordsstudier som huvudområde. Tidigare omfattade centrumets verksamhet även forskning inom minoritetsstudier i Norden, vilket namnet Hugo Valentin-centrum återspeglade. Det nya namnet bedöms ytterligare kunna stärka centrumets synlighet, både nationellt och internationellt, i linje med dess forsknings- och utbildningsprofil. Namnbytet bedöms också underlätta kommunikation både nationellt och internationellt.”
Som om det rörde sig om ett banalt kontorsgöromål! Att byta namn på en sådan inrättning är ju en extraordinär åtgärd, som tarvar en extraordinär förklaring. Ingen sådan erbjuds. Många, många sådana centra bär donatorns eller förebildens namn. Namnet Hugo Valentin och vad det står för var som klippt och skuret för centrets inriktning. Att det skulle hämma internationellt samarbete och göra centret mindre synligt är så befängt att det inte behöver kommenteras.
Bakom den otydliga kansliprosan ligger en hund begraven. Kommunikén är ingen förklaring utan ett töcken där man velat trolla bort det egentliga syftet. Detta syfte vill man inte redovisa – och tvingar därmed oss andra att gissa var skon klämmer. En gissning vore denna:
I den svårbemästrade verklighet som råder sedan den 7 oktober 2023 så vill centret av populistiska bekvämlighetsskäl tona ned sin judiska anknytning, och slippa förknippas med den mest kände av svenska sionister. Folkmord och antisemitism har blivit extremt eldfängda och laddade saker. Forskare på svenska universitet har straffats och hotats, inte för att de försvarat Israel utan därför att de alls nämnt Hamas brott. I så farliga miljöer är det säkrast att segla under mer diskret flagg.
Låt oss hoppas att det går tvärtom: att namnbytet blir känt vida ikring och försvårar det internationella samarbetet. På en punkt har ju universitetets cyniker rätt: Namnet Hugo Valentin speglar inte längre Uppsala-centrets värderingar. Mellan den nobless och den humanitet som lyser från varje sida i Valentins verk, och den krassa beräkningen hos dem som nu borstar av sig hans namn – finns inga beröringspunkter.
Läs mer:
Susanne Nyström: Vet du vad ”Fanny och Alexander”-jul betyder?
Erik Helmerson: Det finns inget dåligt väder, bara bristande SJ-information
