Klockan är nio på morgonen när klass 8A reser sig för att hålla en tyst minut. Läraren klickar på sin laptop. Ett högt tickande startar från tv-skärmen längst fram i klassrummet.
Tickandet, ekande sekunder som från en klocka, är just nu det enda som hörs på den här innerstadsskolan i Ukrainas huvudstad Kiev.
I alla klassrum står barn med blicken mot en tv-skärm som visar svartvita foton på utbombade hus i ruiner och livlösa kroppar. Bildspelet pågår i en minut och avslutas med tre ord som avtecknas mot en ukrainsk blågul flagga: ”HJÄLTAR DÖR INTE”.
– Ja, säger historieläraren Jana när tickandet tystnat.
Hon klickar fram nästa sekvens på laptoppen. Eleverna står kvar vid sina bänkar, tysta. Några lägger högerhanden mot sina bröst, över hjärtat, beredda.
De kan rutinen: Varje morgon en tyst minut för dem som dödats i kriget, och på måndagar och fredagar även nationalsången.
I dag är det fredag, och snart fylls klassrummet av en triumfatorisk körversion av ”Ännu lever Ukraina” – en 1800-talssång om kosackers brödraskap och ukrainsk frihet. Den fastslogs som nationalsång 1992, kort efter att Ukraina brutit sig loss från Sovjetunionens Moskvastyre.
Körsången brusar:
Ännu lever Ukraina, ej dess ära fläckas
Och för våra unga bröder frihetshopp ej gäckas!
Till nationalsången förevisas eleverna patriotiska krigsklipp på skärmen: explosioner, stridsflyg och artilleri. Samt gatumanifestationer med blågula flaggor och ett plakat med texten ”PUTIN IS HITLER”.
När musiken tonar ut visas orden ”Slava Ukraini! Herojam slava!” på skärmen.
”Ära åt Ukraina! Ära åt hjältarna!” är en gammal nationalistisk fras som sedan 2018 är officiell hälsning i den ukrainska militären, och som har spridit sig i det ukrainska samhället.
Barnen sätter sig, tar fram historieböcker och anteckningar. De ska redovisa var sitt hemarbete i dag.
– Du kan börja, Andrijana, säger läraren.
13-åriga Andrijana Ryks presentation handlar om ortodoxa munkar i Kiev, som på 1500-talet motarbetade katolska kyrkan.
Men eleverna ska inte få jobba ostört länge den här fredagsmorgonen.
På sitt rektorsrum förklarar Nelly Ustytj varför hon tycker att det är så viktigt att eleverna hör nationalsången. Varje barn, säger hon, måste ta orden om Ukrainas ära och frihet till sitt hjärta.
– Vi måste minnas att vi är ukrainare, att vi är en stark nation och att vi kommer att slåss för vår seger.
Nelly Ustytj är rektor samt lärare i musik och konst. Hon har en vacker sångröst och kan tala länge om Mozart och om skillnaden mellan joniska och doriska kapitäl i antik arkitektur.
Numera pratar hon även om minor, attackdrönare och militära förband. Hon visar stolt en vinröd flagga med en baskerprydd grinande dödskalle. Flaggan kommer från ett av Ukrainas mest kända förband: Den 80:e luftburna brigaden.
– Vi har samlat in pengar till utrustning åt dem.
Dödskalleflaggan fick hon alldeles nyss i korridoren, av en elevs mamma.
– Hennes bror har dödats i kriget.
Skolan arrangerar basarer där intäkterna går till militären. Nelly Ustytj har personligen överlämnat fem drönare till soldater som slåss vid fronten.
– Jag önskar att vi hade samlat in så mycket att det räckte till en stridsvagn.
Även undervisningen blir del i försvaret mot den ryska aggressionen. Att ge barnen en tydlig ukrainsk identitet har för rektorn blivit skolans viktigaste uppdrag.
– Vår nationella identitet har tagits ifrån oss under många decennier. Därför måste vi nu forma den hos barnen, från förskoleåldern. Barnen måste förstå: Jag är ukrainare.
På hennes skrivbord ligger en nationell regeringsstrategi om stärkt ukrainsk identitet. I ett invasionskrig där ryska röster talar om att ukrainsk identitet måste utplånas blir uppdraget extra viktigt, säger rektorn.
– Det är smärtsamt att säga. Men vi behövde kanske det här kriget för att inse att vi måste befria oss från det ryska inflytandet. Folk som ser ukrainsk kultur som del av rysk kultur behöver rensa sina hjärnor.
Rektor Nelly är bekymrad. Hälften av barnen talar ryska när de börjar på hennes skola.
– Det är ett problem. Språket är en indikator på deras nationalitet. Jag hoppas att det ska bli annorlunda i framtiden.
Jag har hört ukrainare säga att man kan vara en riktig ukrainsk patriot och fortfarande tala ryska. Vad säger du om det?
– Jag hör också folk säga så – och det gör mig vansinnig! Om du är ukrainare så ska du tala ukrainska, säger rektorn.
Ukrainska och ryska har gemensamma rötter, men är två distinkt olika språk.
Många ukrainare, som president Volodymyr Zelenskyj och hans hustru Olena Zelenska, har ryska som modersmål. Men numera hör man sällan presidentparet tala ryska offentligt.
– Det är obehagligt att tala ryska nu, sa Olena Zelenska förra året till The Telegraph.
Attityderna till ryskan är under omstöpning, och varierar kraftigt. Ukraina är ett stort land, 130 mil från väster till öster, med nästan 40 miljoner invånare. I väster talar fler ukrainska, medan ryskan är starkare i öster.
Tremiljonersstaden Kiev ligger ungefär i mitten. De flesta Kievbor har växt upp med ryskan – men nu överger många den, i alla fall utanför hemmet.
Utvecklingen beror mycket på Vladimir Putin. Eftersom Rysslands president medvetet använder rysk kultur i sin plan att åter göra Ukraina till ett lydrike, så blir en effekt att allt ryskt i Ukraina besudlas.
Putin har motiverat invasionen med att ryskspråkiga måste skyddas. Det är absurt för många rysktalande ukrainare. Om Putin värnar om dem, varför bombar han då deras hus, skolor och sjukhus?
14-åriga eleven Polina Poltjenko har slutat prata ryska.
– Det är Rysslands språk. Landet som dödar oss.
Polina Poltjenko växte upp i en massivt rysktalande miljö i staden Donetsk i östra Ukraina, som sedan 2014 ockuperas av Ryssland. Hon flydde när hon var liten tillsammans med sin mamma och syster – men hennes pappa är fortfarande kvar i det ryskockuperade Donetsk.
Polina har inte träffat sin far på fem år.
– Det är svårt för pappa att lämna Donetsk nu. Det är fullt krig. Pappa är rädd att gripas av ryska styrkor eftersom han har ett ukrainskt pass. Kanske skulle han tvingas in i den ryska armén.
Far och dotter talar i telefon nästan varje dag. Men för en tid sen bestämde sig Polina för att sluta prata ryska under samtalen.
– Pappa sa först att han inte förstod vad jag sa, när jag pratade ukrainska. Men jag stod på mig. ”Du måste”, sa jag.
Du lärde din pappa ukrainska på distans?
Polina Poltjenko ler stort.
– Ja! Nu förstår han.
Inne på sitt tjänsterum brister rektor Nelly ut i gråt. Hon har försökt sätta ord på de känslor som far genom hennes kropp när hon hör den ukrainska nationalsången på morgnarna. Det är en skönhetsupplevelse, säger hon, som blandas med mörka tankar om krig och lidande.
– Förlåt, säger hon och torkar tårarna.
Hon har snart lektion och behöver samla sig. Men först vill hon berätta något om sig själv. Det är känsligt, säger rektorn, och hon vet inte om hon vill ha det i tidningen (senare säger hon okej till det):
– Jag växte upp i Ryssland.
Först som vuxen flyttade hon till Kiev, för att studera på musikkonservatoriet här. Året var 1998. Hon lärde sig ukrainska och det kändes som en hemkomst.
– Jag längtade alltid till Ukraina som liten.
Mamma var ukrainska, pappa ryss. I den ryska stad där hon växte upp under sovjettiden fanns en liten ukrainsk diaspora.
– Jag fick med mig ukrainska sånger och dikter. Ukraina kändes som sommar, som glädje. Ryssland kändes som plikt.
För hennes bror är det tvärtom, säger hon.
– Han har rysk identitet och bor i Ryssland. Fast han är född i Kiev.
Deras föräldrar bor numera i Ukraina – men brodern är hjärntvättad av rysk propaganda, enligt Nelly Ustytj. I början av kriget ringde hon sin bror för att berätta: En rysk robot hade slagit ner vid föräldrarnas hus.
– ”Det är ju era ukrainska robotar”, sa min bror då. Nu pratar vi inte längre, förutom ett grattis på födelsedagen.
I Nelly Ustytjs ukrainska pass står det att hon är född i Ryssland.
– Jag önskar att jag kunde byta pass med min bror. Så att det stod att jag var född här, i Kiev.
Rektorn har rensat sin undervisning från ryska inslag. Sedan den fullskaliga invasionen 2022 har hon inte velat lära barnen om ryska tonsättare, som Sjostakovitj.
– Det räcker med Mozart, Beethoven och Haydn.
Det ryska gör för ont.
– Jag vill inte lära ut något som har med Rysslands kultur att göra. Jag har en så stark smärta i mig, för mitt folk och för det hav av tårar och blod som flyter från oss nu.
Hon visar en bild i mobilen: En flicka med slutna ögon och onaturligt bleka kinder, liggande i rasmassor. Flickan var en skolelev som dödades i juli.
– Bilden skickades till mig för att jag skulle identifiera henne.
Det var samma julidag som Ryssland attackerade Kiev med flera kryssningsrobotar, och träffade ett barnsjukhus. En annan robot förstörde ett stort kontorskomplex några hundra meter från skolan.
Flera elever passerar den raserade byggnaden på sin väg till och från skolan. En del har släktingar som dödats eller lemlästats i kriget. Många har föräldrar i militären.
Varje morgon visar ni krigsbilder för barnen. Tror du att det kan vara svårt för dem att se det?
Rektor Nelly svarar med en motfråga: Hur avgör man vad som är svårt, och vad som är outhärdligt?
– Det är svårt så klart. Men hur svårt är det inte för barnen från Mykolajiv och Kherson, städer som drabbats ännu hårdare än Kiev? Det här är vårt liv nu.
Flyglarmet börjar tjuta just när 13-åriga Andrijana Ryk är klar med sin redovisning om 1500-talsmunkarna i Kiev. Larmet hörs från mistlursliknande trattar ute på gatan – samt från lärarens mobil, där kommunens app skickar ut varningen om ett luftangrepp.
Eleverna samlar vant ihop sina böcker. Kommunens app upplyser om att detta är det 1 287:e flyglarmet i huvudstaden sedan 2022. De flesta flyglarmen kommer på nätterna.
– Jag är inte rädd nu. Men det är lite läskigt när man vet att Ryssland har bombat skolor, att vi faktiskt kan vara ett mål för dem, säger Andrijana Ryk.
Hon skyndar med sin klass genom den bastanta byggnaden, uppförd 1935. Skyltar med en gullig hund, en pil och texten ”Skyddsrum” pekar neråt, mot källaren.
Den sovjetiska skolbyggnaden i sig är en påminnelse om tiden då Ukraina inte var ett fritt land utan styrdes från Moskva, som en delrepublik i Sovjetunionen.
Rektorn har låtit renovera skyddsrummen i källaren. De är nymålade i ljusa färger och har ordentliga och rena toaletter. Det finns mat och vatten, så att barnen kan vara här länge.
I ett hörn i det stora skyddsrummet hittar vi Polina Poltjenko, den fjortonåriga tjejen från Donetsk som slutat prata ryska med sin pappa. Hon skriver historieprov och försöker koncentrera sig i sorlet från alla elever.
– Det är mest oljudet här nere som är jobbigt. Efter tre års krig har jag vant mig vid attacker från luften. Jag är inte rädd längre, säger Polina.
Hur gör du när flyglarmet går utanför skolan?
– Jag går inte ner i skyddsrum. Men om jag är hemma sätter jag mig i hallen, mellan två väggar. Det ger lite skydd.
Efter en timme får Polina och de andra eleverna lämna källaren. Faran är över. Barnen vet inte exakt vad hotet bestod i denna gång. Kanske var det iransktillverkade attackdrönare av modellen Shahed, som Ryssland under hösten pepprat Kiev med.
Polina Poltjenko tänker mer på sitt historieprov än på attackdrönare, när hon går mot sitt klassrum. Hon tror att provet gick bra. I korridoren hör hon hur en del av hennes skolkamrater talar ryska.
Det stör Polina. Många elever på skolan har samma bakgrund som hon själv: De är internflyktingar från rysktalande områden som nu är ockuperade.
– Under sin uppväxt har de tittat på ryska filmer, följt ryska bloggare, lyssnat på rysk musik … Det är svårt för dem att sluta. Men det borde de.
Polina Poltjenkos egen favoritmusik framförs av Kievbandet Schmalgauzen. Tidigare lyssnade hon på flera ryska popband.
Nu ser hon deras musik som en del av den ryska aggressionen.
– Ryssarna tror att de ska rädda oss. Men vi vill inte ha deras räddning.
Ukrainska barn kidnappas av Ryssland och ges rysk identitet
Sedan 2014, när den ryska invasionen inleddes genom ockupationen av Krim samt Donetsk och Luhansk i öster, har ukrainska skolbarn under rysk ockupation utsatts för propaganda om att de egentligen är ryssar.
Efter att den fullskaliga invasionen inleddes 2022 har tiotusentals barn förts från sina ukrainska hemorter, in i Ryssland.
President Volodymyr Zelenskyj har sagt att det kan handla om 200 000 barn. Jake Sullivan, USA:s säkerhetsrådgivare, skriver att det handlar om ”hundratusentals barn” som kidnappats.
Ibland har ukrainska föräldrar under ockupation övertalats att skicka sina barn på ”semesterläger” till ryska orter. Sen har barnen hållits kvar av ryska myndigheter. Föräldralösa barn har tagits från barnhem och förts till Ryssland för att adopteras bort och ges en rysk identitet.
Harvardhistorikern Serhij Plochy sa till New York Times i somras att Putin och andra som styr Ryssland ”har en djup övertygelse om att de här barnen är ryska, och att man påskyndar deras ’ryskhet’ genom att kidnappa dem”.
