Teater
”Nattvak”
Av: Alejandro Leiva Wenger
Regi: Martin Rosengardten
Med: Magdalena Eshaya, Johan Friberg, Anna Harling, Pierina Rizzo, Odin Romanus
Längd: 1 tim 50 min
Studion, Göteborgs stadsteater
Det börjar ack så vardagligt och konventionellt, som brukligt är i Alejandro Leiva Wengers pjäser. Ett vardagsrum, ett dukat bord, en borgerlig familjemiddag som precis ska äga rum. En fladdrig mor surrar runt som en orolig fluga under designlampan. Varför dröjer sonen på toaletten? Och varför är modern så neurotisk att hon vill dyrka upp toadörren med en kniv?
Dessa överbeskyddande mödrar – en så sliten och välbekant dramatisk figur, hinner jag tänka.
Men spoiler alert. Allt är nämligen inte vad det ser ut att vara i det borgerliga gemaket. Sonen är nämligen en robot! Och mamma har skapat honom, eftersom den riktiga sonen har dött i en tragisk olycka! Eller?
Ja, vardagsdramatiken har skruvats ett extra varv i Leiva Wengers ”Nattvak” i regi av Martin Rosengarten. Samtidens samlade rädsla för AI har här förvandlats till en modern Frankenstein-saga av rent skrattretande mått. Sven Dahlbergs cirkulära scen i träparkett roterar som en platt ostbricka under fötterna på familjen. Alla döljer de något, då och då vänder de sig mot publiken för att ge sin version.
Pappa Noahs oaktsamhet och alkoholproblem har lett fram till sonens olycka, Johan Fribergs gestaltning osar av ånger och förträngning. (Men när han misslyckas med att verifiera att han inte är en robot på datorn börjar vi tvivla på hans äkthet).
Anna Harling är högst levande i rollen som pappans älskarinna och vän till familjen, hon sköter markservicen och nöjer sig med smulorna från familjens middagsbord. (Men vem är så självuppoffrande, är hon verkligen mänsklig?).
Irriterande kontrollerad är Magdalena Eshayas mamma Alice, den framstående vetenskapskvinnan som återskapat sin döde son. (Eller är hon bara personlighetsförändrad av sin mans otrohet?).
Mer äkta framstår då Pierina Rizzo i rollen som flickvännen Ellen, uppfylld av okomplicerad kärlek till robotsonen Elvin – som förblir otäckt anonym i Odin Romanus gestaltning – stelnad i en Wikipedia-traderande världsuppfattning. Kongenialt med berättelsen, förstås.
Alejandro Leiva Wenger är både haussad dramatiker och sociolog och uppmärksammad för sina samtidsdramer som korsar Ibsenska livslögner och ett outtröttligt utforskande av teman som identitet, familjerelationer och minnen. Socialkonstruktivistiska kammarspel, om man så vill. Här saknas fasta identiteter och objektiva sanningar, människor blir till och konstruerar sig själva i en dialogisk spegelsal. Det är ofta högintressant att följa. Men inte denna gång.
Som tankeexperiment är ”Nattvak” elegant och aktuell, men som skådespel platt och oengagerat. Det lyfter aldrig sceniskt när den bisarra familjehemligheten väl har avslöjats. Kanske ett tecken på att vi inte är redo att ersätta människor med robotar på scenen. Det är i så fall ganska trösterikt.
Läs mer om scenföreställningar på dn.se
