Med vandringsstavarna i ett fast grepp, keps på huvudet och rejäla kängor på fötterna tar jag mig uppför Katschbergs sluttning. Jag befinner mig drygt tio mil söder om Salzburg i mellersta Österrike. Gröna alpängar täckta med gula blommor, mängder av lojt betande kor och enstaka gammaldags timrade fäbodar möter mig.
Målet för dagen är de två värdshusen Branntweinerhütte och Kösslbacheralm på 1 800 meters höjd. Just i dag ska en unik tillställning äga rum just där. Svetten rinner i pannan, det är 26 grader och strålande sol. I går var det desto kallare; 16 grader och regn. Jag lär mig att vädret slår om snabbt i bergen och att man måste vara förberedd med alltifrån regnjacka och tröja till shorts och linne.
Efter någon timme har jag kommit halvvägs och nu finns två alternativ; antingen ta den brantare och kortare stigen upp till värdshusen eller en mindre brant grusväg som är något längre. Jag bestämmer mig för att inte spela tuff och tar det snällare alternativet. Det är ingen brådska och jag noterar att de österrikiska vandrarna ofta stannar, pratar och skrattar, medan många turister tysta och sammanbitna spurtar uppför berget.
Dessutom skiljer sig klädvalen åt. Österrikarna i Alperna har en fäbless för traditionell klädsel. Var och varannan man har klassiska lederhosen på sig och ett flertal av kvinnorna dirndl, traditionell klänning med broderier och förkläde. Men de fina skorna är utbytta mot kängor. Att männen bär lederhosen visar sig inte vara särskilt konstigt, de ser dem som ett slags funktionsplagg. Att kvinnorna klär sig i dirndl beror mer på tradition och att de vill vara finklädda för att det är en speciell dag i dag.
Efter totalt två timmar har jag nått mitt mål, så jag sätter mig i gräset och tittar ut över vyerna. Det är nästan overkligt vackert och idylliskt. Efter en stund kurrar det i magen och det börjar bli dags för Samsontragen som det pratats så mycket om.
Det handlar om en jättelik trädocka, sju meter hög och över 80 kilo tung, som ska vandra hit tillsammans med en blåsorkester. Samson har firats i regionen sedan 1600-talet och symboliserar Samson, även känd som Simson, från Gamla testamentet. En man med ovanlig kroppsstyrka som kämpade mot filistéerna. Tills han mötte sitt öde i kvinnan Delila, som avslöjade hans hemlighet – att hans styrka satt i håret – och förrådde honom. Det finns tolv Samsons, tio i Salzburg Lungau och två i intilliggande Steiermark. Det unika med dagens händelser är att denne Samson, från byn Sankt Margarethen, för första gången ska fraktas upp på så höga höjder som i dag, för att utföra sin speciella dans.
Snart hörs applåder och musik. Samson är på ingående. Och mycket riktigt kommer han vaggande i sakta mak omgiven av ett gäng musikanter. Han utför en liten dans och människofötterna som sticker ut under dockan ser löjligt små ut. Det hela ter sig för en utomstående en aning förbryllande, men publiken tjoar och applåderar.
Jag slår mig ner på det ena värdshusets uteservering och kikar på menyn. Allt är hemlagat, vällagat, rustikt och råvarorna närproducerade och portionerna ofta generösa, som på så många andra ställen i regionen. I området serveras det ofta soppor som är olika varianter av buljongsoppa med exempelvis ost eller kött i, samt knödel (en sorts kokta potatisbullar), korv, surkål och schnitzlar, stora som elefantöron. Jag beställer gulaschgryta och kaiserschmarrn, en fluffig strimlad pannkaka serverad med florsocker och äppelmos. Efter maten bjuds jag på en väldigt liten, väldigt röd och väldigt söt snaps. Den kallas för zirben, efter tallkottarna den är gjord av.
Mätt och belåten, och med nya krafter beger jag mig nerför berget men fuskar faktiskt när jag kommer halvvägs och tar kabinbanan ner. Vanligtvis är den bara öppen under vinterhalvåret, många andra kabinbanor är dock öppna även sommartid vilket gärna utnyttjas av vandrare. Men eftersom det är Samsontragen i dag, har man öppnat kabinbanan så att alla ska ha möjlighet att sig upp och ner för berget.
En annan dag byter jag vandringspjäxorna mot elcykel och beger mig till byn Mariapfarr och sportaffären Sport Pichler där man hyr ut cyklar. Jag har tittat i broschyren, ”Glorious cycling in Salzburger Lungau” med kartor över cyklingsrutter i olika längd och svårighetsgrad. Och flera av rutterna passerar just Mariapfarr. Man kan ju självklart börja och sluta var man vill, så jag bestämmer mig för ”Route Göriach” som anses vara medeltung och i sin helhet tre mil. Men eftersom jag är just i Mariapfarr kommer jag bara behöva cykla en mil, vilket känns lagom för mig som aldrig suttit på en elcykel.
Snabbt inser jag varför de flesta väljer att hyra just elcykel. Backarna är inte för amatörer. Efter bara en kort stund får jag kläm på hur jag justerar hastigheten och tar hjälp av motorn. Och jag är helt såld! Elcykel är fantastiskt. Jag som är van att cykla på min tämligen tunga femväxlade damcykel hemma i Stockholm, njuter när jag justerar motorn till ”turbo” och far upp för en jättebrant backe med minimal ansträngning.
Färden går över landsvägar i princip helt utan trafik, smala grusvägar och den sista biten på skogsvägar genom vidunderligt vacker natur. Regnet som hängt tungt i luften har nu börjat komma och lagom tills jag är framme i Göriacher Hüttendorf, en fäbodby på 1 200 meters höjd utanför själva Göriacher, öppnar sig himlen. Cyklister och vandrare som varit uppe på berget Hochgolling i närheten skyndar sig in i det minimala värdshuset Hansalhütte, som består av ett enda litet rum med vedspis i hörnet. Det blir trångt vid borden och gemytlig stämning när tips på bästa vandring och cykling delas friskt mellan gästerna.
När regnet upphört går jag ett varv och tar in vyerna. Snubblar nästan över en ko som ligger och idisslar utanför värdshusets utedass, men hon bevärdigar mig inte ens med en blick när jag försiktigt backar för att inte störa. Under sommarsäsongen går många av de betande korna här på alpängarna lösa, precis som denna sävliga kossa. Bergen tornar upp sig i fjärran, i olika nyanser av grått, lila och blått och det är precis så där tjusigt som turistbroschyrerna gör gällande.
Något annat jag kommit för att uppleva är en guidad tur vid sjön Prebersee på 1 500 meters höjd över havet. Den är liten men vida berömd för sin intilliggande våtmark med unika och fridlysta växter. Hela Salzburger Lungau är av Unesco utsett till biosfärområde. Biosfärområden ska bevara kulturarv och biologisk mångfald, samt bidra till hållbar samhällsutveckling genom att vara modellområden där nya metoder utvecklas i lokal samverkan.
Du kan bara älska det du känner till och bara skydda det som du förstår är viktigt
Just Prebersee lockar mängder med naturintresserade och det går även bra att komma hit för att bada och fiska. Vår guide, Verena Grober, möter upp och tar vår lilla grupp runt sjön. Med sitt entusiastiska sätt berättar hon för oss varför våtmarker är viktiga för den biologiska mångfalden och vad som händer om de försvinner. Hon lockar oss att ta av oss kängorna och gå barfota över våtmarkens mossa som gungar lätt under vår tyngd. Och vi ligger på knä med förstoringsglas och studerar orkidéer och pyttesmå blommor samtidigt som hon berättar hur glaciärer, vind och vatten format landskapet. Hon avslutar vandringen med orden:
– Du kan bara älska det du känner till och bara skydda det som du förstår är viktigt.
Vi kan inte annat än hålla med och tar några extra bilder på det skyddade och rofyllda landskapet.
Sista kvällen stannar jag och resesällskapet hemma på vårt hotell Löckerwirt i Sankt Margarethen. Familjen Löcker, som består av Tina och Leo, deras två små barn samt farföräldrarna, driver det som ett familjeföretag vilket gör servicen både personlig och vänlig. Just i dag bjuder de i den stora restaurangens uteservering på lokalt lamm, grönsaker från trädgården och utmärkta röda österrikiska viner. Vi konstaterar att denna middag faktiskt var en av de bästa under vår fem dagar långa vistelse i Salzburger Lungau.
Jag bestämmer mig trots allt för att lägga mig tidigt och gå upp i ottan för att ta några bilder vid soluppgången. När klockan ringer halv fem på morgonen är frestelsen stor att ligga kvar i sängen, men jag påminner mig om att detta är min sista dag och att jag verkligen vill se dimmorna lätta över landskapet samtidigt som solen sakta går upp. Mycket riktigt får jag min belöning. Älvorna dansar över den intilliggande bäcken medan jag knäpper bild efter bild.
Här hittar du våra resereportage.
