Drama
”The room next door”
Regi & manus: Pedro Almodóvar
I rollerna: Tilda Swinton, Julianne Moore, John Turturro, Esther McGregor m f l. Längd: 1 tim 49 min (från 11 år). Språk: engelska. Biopremiär
Jag har redan länge gått vid din sida. Jo, Pedro Almodóvars första långfilm på engelska handlar om Döden och indirekt även om Ingmar Bergman (återkommer till det) men jag syftar snarare på att spanjorens långfilmsskapande inleddes ungefär samtidigt som mitt filmfrossande tog fart. Han tog min hand med punkiga ”Pepi, Luci, Bom” (1980), och drog vidare genom decennierna med komedier, såpor och dramer om sex, passion, mittlivskriser och mammakomplex. Skruvade, färggranna, queera men med tiden allt mognare och nu är vi framme vid slutstationen. Ja, inte Almodóvars sådan, får man hoppas, men tematiskt.
I ”The room next door” har nämligen Tilda Swintons Martha snart gjort sitt. Hon har obotlig cancer och vill kila vidare innan vuxenblöjorna åker fram, och lyckas övertala den gamla vännen Ingrid (Julianne Moore) att följa med till en lyxvilla i skogen för att stödja henne under de sista dagarna.
Genom ett fåtal återblickar och desto fler samtal träder två levnadshistorier fram (eller nja, snarare snuttar av dem). Martha fick en dotter i alltför ung ålder, som hon försummade när hon levde livet under det glada 1980-talet och blev sedan hyllad krigskorrespondent, vilket förde henne ännu längre bort från dottern. Ingrid är en prisad författare som vi egentligen inte får reda på så mycket om, mer än att hon varit ihop med samma man som Martha (dock inte samtidigt).
Ett dialogdrivet drama mellan två kvinnor där den ena tar hand om den andra. Det är klart att ”Persona” börjar semaforera i referensramen, och det är absolut ingen tillfällighet. Minst en scen, där kvinnorna ligger bredvid varandra så att ansiktena nästan smälter samman, är en ren hommage till Bergmans tidlösa klassiker.
Tanken går också till Woody Allens ”Interiors” (1978), ett drama medvetet rensat på oneliners och humor. Utan tvekan en habil och välspelad film, men det var inte ”en typisk Woody”, snarare en Bergman-light. Ungefär som detta. De bjärta färgerna i scenografi och kostym känns igen, ramar effektfullt in Tilda Swintons bleka anlete, som ju alltid äger en sällsam utomjordisk lyster. Men annars är det en ny, mer nedtonad Almodóvar vi möter här.
”The room next door”, bygger på en litterär förlaga (av Sigrid Nunez) och lider, likt många andra filmatiseringar, av ett mindre redovisningskomplex. Alltså viljan att få med en romans i alla skeenden, utan att riktigt lyckas grunda dem i manuset. Som sekvensen från polisstationen där Martha blir misstänkt för medhjälp till självmord, som säkerligen hade en stor betydelse i boken men här blir till en meningslös återvändsgränd.
Trots sitt existentiella tema saknar den här Venedigvinnaren djupare undertext. Det vi ser, är det vi får – men det vi ser är å andra sidan oerhört välkomponerat, serent stilfullt och behagligt melankoliskt. Som en Edward Hopper-tavla, med dröjande människor, bidande sin tid i vänthallen inför den sista resan.
Ett konstverk som vi kan fylla ut med egna tankar om vårt kommande, oundvikliga möte med en lång mörk främling.
Se mer. Tre av många Almodóvarfavoriter: ”Allt om min mamma” (1999), ”Tala med henne” (2002), ”Att återvända” (2006).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
