Neige Sinno är fasansfullt konkret om styvfaderns övergrepp

Alltsammans börjar nästan som en ond saga. Författaren själv kan inte låta bli att nämna det, för det handlar ju om en flicka som heter Neige (franska för snö), hon har en lillasyster som heter Rose (ros) och de får en styvfar. Med honom och med mamman flyttar de till en liten by bland berg och skog.

I de sagor som Neige Sinno på flera ställen refererar till i ”Tvingad tiger” finns alltid ondskefulla brott mot oskulden. Det finns också tecken på skador som aldrig läker, som den av styvmodern förtrollade prinsen vars arm förblir en svanvinge, även efter att han återfått sin mänskliga skepnad.

Men till skillnad från sagorna kräver ”Tvingad tiger” den allra djupaste respekt för det verkliga, för den fasansfulla och icke-fiktiva konkretionen i brottet mot barnet.

Den verklighet som Neige Sinno skriver om i ”Tvingad tiger” var att hon från sju års ålder tills hon var ungefär 14 år blev regelbundet våldtagen av sin styvfar. När hon var drygt 20 polisanmälde hon honom. Det ovanliga i hennes fall var att styvfadern erkände brotten och dömdes för dem.

Sinno, född 1977 i franska Hautes-Alpes och numera bosatt i Mexiko, har hyllats internationellt för sin bok och det är som det ska vara – ”Tvingad tiger” är väldigt, väldigt bra. Av något skäl definieras den som roman, men den framstår absolut som en essä, driven av ett insisterande och närmast affektlöst sanningssökande. Utan hjälp av de mest förtvivlade orden håller den hela tiden berättandet nära känslan av en livslång sorg och av en genuin undran inför ondskans beståndsdelar.

Ärligt granskas varje aspekt av brottet, Sinno cirklar sig fram, gör omtag, strider med sina egna analyser. Till slut känns det som om en annan människas smärta faktiskt har blivit förklarad på djupet, som om man tydligt ser konturerna av den skugga som fortfarande följer henne.

Redan från första sidan uppstår en saklig chockeffekt. Sinno redogör för det som är formellt tilltalande hos styvfadern, under rubriken ”Porträtt av min våldtäktsman”: snygg, trevlig i sociala sammanhang, duktig på sitt jobb som bergsguide och byggarbetare i farliga miljöer.

Hon har en överlagd direkthet i sitt skrivande, det är en av bokens många styrkor

Banalitet, normalitet, attraktivitet – det skydd som föreställningen om ett monster ger försvinner direkt. Utöver stilig är han en barnslig hustyrann, har en äcklig rosaröd hudton och så tolererar han inte barnets nej till att få en ny ”pappa”.

Ibland vilar man ett ögonblick i Sinnos reflektioner över det som inte är våldtäkterna och deras konsekvenser, som i hennes intellektuella undersökning av kulturvärldens förälskelse i (manliga) rovdjur, eller i hennes reflektioner kring övergreppsskildringar i litteraturen. Så avbryts pausen utan förvarning. Hon har en överlagd direkthet i sitt skrivande, det är en av bokens många styrkor. Plötsligt ställs återigen detalj och realitet i förgrunden – till exempel några rader om att hon som liten inte behövde böja sig ner för att utföra oralsex på styvfadern: ”Bara stå där framför eftersom jag knappt nådde honom till midjan.”

Sinno resonerar kring hur övergreppsskildringar i litteraturen tas emot – inte sällan hörs invändningen att de förvandlar läsaren till en voyeur, att även självbiografiska skildringar av våldtäkt kan väcka lystnad efter trauma eller porr. Men det är också, som hon konstaterar, en undvikandestrategi att avfärda de jävliga detaljerna och konkretionens fasa.

Pedofilen Humbert i Nabokovs ”Lolita”, till exempel, som ju krumbuktar sig kring att inte vilja återge det han gör mot barnet: ”Jag är inte det minsta intresserad av så kallad ’sex’. Vem som helst kan föreställa sig dessa perversa element”. Sinno fick bevittna exakt dessa pedofilens särpräglade behov av polityr under rättegången, när hennes styvfar tyckte att det var ”lite obscent att hela tiden vilja återkomma till de konkreta detaljerna om vad han hade gjort mot mig (…) han tyckte att det låg utanför ämnet”.

Det märkliga och tragiska är att våldtäktsmannens krav på diskretion också återspeglas i hur omgivningen tar emot brottet. Som Sinno skriver: ”Det är anmälan som skapar vanäran.”

”Tvingad tiger” tröstar inte läsaren, frälsningen uteblir och den avgörande förklaringen som Sinno finner om förövarna är: För att de kan. Det, och allt annat hon skriver, känns ytterligt sant.

Läs fler texter av Malin Ullgren och fler recensioner av aktuella böcker