Det är en kylslagen decemberkväll i London, 1967. Nick Drake är bara 19 år. Han har gitarren, en nyinköpt och ganska dyr Martin, i handen. Den förra har han slagit sönder, i vredesmod. Nu har han lagt alla sina besparingar på en ny.
Snart ska han kliva upp på scenen för att för första gången spela sina egenskrivna låtar för publik. Den är långt större än han tänkt sig. Inne på The Roundhouse i Camden trängs 500 personer. Själv har han inte bjudit in någon, men han är långtifrån kvällens huvudakt. De flesta har kommit för att se det amerikanska psykrockbandet Country Joe and the Fish, vars trippigt experimentella kompositioner och protestlåtar mot Vietnamkriget fått Londons unga hippier att strömma till.
Nick Drake är ett helt annat slags djur. En blyg singer/songwriter från byn Tanworth-in-Arden utanför Birmingham och därtill en reserverad, ung man ur den övre medelklassen, som studerar engelsk litteratur i Cambridge för att göra sina föräldrar nöjda. Något läshuvud har han inte och hans betyg ser ut därefter. I stället för att författa uppsatser om romantiska 1700- och 1800-talspoeter som William Blake och Lord Byron så låter Nick Drake deras dikter läcka in i, och inspirera, sångerna han skriver. Gitarr spelar han ofta och länge, nästan maniskt. Genom att studera jazz-, blues-, folk-, och r&b-låtar av andra har han förfinat sin gitarrteknik, hittat en egen distinkt, fingerplockande stil.
När han slår sig ner i det rundade, före detta lokstallet för att framföra sina introspektiva, stillsamma folkballader för London-publiken darrar benen så mycket att hans sammetsbyxor ser ut att vibrera. Ackompanjerad av vännen Micky Astor på bas och flöjt framför han ett femton minuter långt set, utan att titta upp en endaste gång.
”På scenen ville han vara osynlig. Han var klädd i svart – som för att minimera sin närvaro – men han spelade fantastiskt”, minns kvällens bokare Victoria Ormsby-Gore i biografin ”Nick Drake. The life” av Richard Morton Jack från 2023. ”Trots nervositeten så trodde han på sin talang, en del av honom ville verkligen att folk skulle höra hans sånger.”
Konserten i Camden 1967 lägger grunden för Nick Drakes mytomspunna, men korta artistkarriär. Den säkrar honom också ett skivkontrakt på det ansedda skivbolaget Island som även ger ut Joe Boyds artister Fairport Convention och John Martyn.
Knappt två år senare släpps hans debutalbum ”Five leaves left”, en samling sorgsna sånger, sparsamt orkestrerade runt hans virtuosa gitarr.
Med sin mix av folk, blues och jazz blir skivan ingen succé, men väl en snackis på den lokala musikscenen. Bland fansen finns Elton John och Françoise Hardy. Efter några hyllade framträdanden med Fairport Convention väljer Nick Drake att hoppa av universitetsstudierna för att satsa helhjärtat på musiken. Men det går trögt. Debutalbumet säljer blygsamt och besvikelserna hopar sig. Hösten 1969 gör han en småskalig soloturné på folkklubbar runt om i Storbritannien, men blir illa berörd av den stökiga stämningen på barerna.
Medan många av 1960-talets singer/songwriters kom från arbetarklassen så hade Nicholas Drake växt upp i en betydligt mer skyddad värld av internatskolor och sommarvistelser i Frankrike. Han stack ut, både i sitt sätt att tala och att vara och hade ännu ingen vana av att tackla motgångar. Så när ölflaskorna började vina runt hans huvud och luftigt ömtåliga ballader, när han spelade på en julfest i Midlands i december 1969, visste han inte alls vart han skulle ta vägen. Artistkollegan John Martyn minns: ”Det förstörde honom verkligen.”
Fakta.Nick Drake
Nicholas ”Nick” Drake var en brittisk singer/songwriter, född 1948. Pappa Rodney var ingenjör och mamma Molly en dokumenterat begåvad kompositör, pianist och poet. Trots att Molly Drake inte gav ut sin musik gjorde hennes skapande starkt intryck på sonen, vilket bland annat skildrats i P2 Dokumentären ”Molly Drake – kvinnan som fostrade vemodsikonen Nick Drake” (2023).
Nick Drake gjorde sin livedebut 1967. På skiva debuterade han 1969. Totalt släppte han tre studioalbum; ”Five leaves left”, ”Bryter layter” och ”Pink moon”.
Bland hans finaste låtar märks ”Cello song”, ”Northern sky”, ”Pink moon”, ”River man”, ”Saturday sun” och ”One of these things first”.
Han blev 26 år gammal.
Nick Drake blir allt mer avigt inställd till att spela live. Han avbryter den pågående turnén och återvänder till London. Besatt av tanken på att skapa ett bredare album – ett som dessutom ska överträffa debuten – stänger han in sig i sin lägenhet i Hampstead Heath för att komponera sin andra skiva ”Bryter layter” (1971). Förebilden är The Beach Boys ”Pet sounds”. Drömmen? Att bli lika stor som Leonard Cohen, att musiken ska spridas som en skogsbrand och att ljudbilden ska passa även den kommersiella radion, så att han kan försörja sig på musiken utan att behöva turnera. Fram träder ett långt mer dynamiskt och poptillvänt album, smyckat med flörtande saxofoner, hammondorgel, elgitarr och ettriga trummor. Uppbackad av musiker från Fairport Convention spelar Nick Drake bland annat in ”Northern sky”, en av tidernas absolut finaste kärlekslåtar. Till ett svängigt salongspiano riktar han uppmärksamheten mot sig själv och sina brister i ”Poor boy”. Allt medan ”Sunday” blir en underbar, instrumental flöjtripp.
Resultatet är yvigt och älskvärt. Albumet får fina recensioner i den brittiska musikpressen, men försäljningssiffrorna överstiger inte debutens dryga 3000 exemplar. Nick Drake är, och förblir, en smal artist. En som dessutom ogärna ger intervjuer och som blir allt mer fåordig och deprimerad. Han känner sig misslyckad, gör en konstnärlig kovändning och vill snabbt spela in uppföljaren ”Pink moon” (1972), med blott sång och gitarr. Men ju mer han arbetar, desto sämre börjar han att må.
Efter att Nick Drake färdigställt ”Pink moon” – hans mest personliga, direkta och deliriska skiva – blir hans tillstånd allt sämre. Den varma, försiktiga och pojkaktiga charmen som varit hans signum grumlas av någonting betydligt mörkare, berättar vännerna, familjen och kollegorna i dokumentären ”A skin too few: The days of Nick Drake”, liksom i Richard Morton Jacks biografi. Han blir allt mer isolerad, oberäknelig, tystlåten och paranoid. Han får vredesutbrott, slår sönder instrument och bilar, tycks pendla mellan håglöshet och rent maniska episoder.
Så småningom flyttar han hem till sina föräldrar i Tanworth-in-Arden och går med på att söka hjälp för sin psykiska ohälsa. År 1972 läggs han in på sjukhus för första gången. Läkaren som behandlar honom anser först att Nick Drake lider av en djup depression, senare av ”enkel schizofreni”. Själv resonerar Drake kring att det är artistkarriären som gjort honom sjuk. Valet, att lämna det inrutade livet i Cambridge för en mer flytande konstnärstillvaro i London, har varit tuffare och mer nedbrytande än vad han kunde ana. I ett sällsynt brev medger han: ”Det var väldigt mycket press, och jag tror att jag liksom gick sönder.”
De två sista åren av sitt liv bor Nick Drake hemma hos sina föräldrar. Han slits mellan drömmen om att spela in en fjärde skiva och längtan efter att klara av ett vanligt liv. Vid ett tillfälle söker han jobb som programmerare, ett jobb som han också får, men han hoppar av redan första veckan. Då och då försöker han skriva nya sånger, men han har svårt att spela gitarr och sjunga samtidigt. Samtidigt börjar Nick Drakes låtkatalog att få vingar. Musiken sprids till USA, Spanien, Schweiz, Italien, Frankrike. Han kallas för ett geni, och utnämns till den största singer/songwritern ur sin generation. Fans jagar hans skivor, liksom information om den tillbakadragna och ovanligt skygga artisten bakom. En studiosession bokas och genomförs men hans fjärde album blir aldrig klart.
Den 25 november 1974 dör Nick Drake i en överdos av antidepressiva läkemedel. Han blir 26 år gammal. Men hans musik ska fortsätta att trollbinda generationer av musiklyssnare. Hans arv har ekat genom musikhistorien och gör det än i dag – fem decennier senare.
DN:s musikredaktör Kajsa Haidl väljer fem låtar av Nick Drake
”Northern sky” (1971)
Egentligen allt som behöver sägas om hur det känns att vara riktigt kär, sammanfattat på fyra minuter. Kärleksballaden från hans andra skiva är ovanligt ljus och hoppfull för att komma från Drake. ”I never felt magic crazy as this”, sjunger han, vidöppet, medan det sårbart sköra i hans röst fångas upp av ett varmt och omslutande poparrangemang signerat bland andra John Cale. Femtio år senare är det faktiskt smått obegripligt hur den perfekta ”Northern sky” inte blev den kommersiella framgång som Drake hoppades på.
”Pink moon” (1972)
I stället var det den mera lågmälda ”Pink moon” som gjorde att Nick Drakes namn spreds till en miljonpublik när låten dök upp i en Volkswagen-reklam år 1999. Följande månad såldes plötsligt fler Nick Drake-skivor än det gjort under de föregående 30 åren, och filmmakare i Hollywood fick nys om de uppenbart filmiska kvaliteterna i hans musik. Vad ”pink moon” står för är höjt i dunkel, men att Drake kämpade med ett inre mörker blir uppenbart när man hör hur orden mumlas fram i refrängen.
”One of these things first” (1971)
Genom kultfilmer som Wes Andersons ”The Royal Tenenbaums”, och Zach Braffs ”Garden state”, blev Nick Drake en hel generations nya indieälskling i början på 00-talet. Poppigt lekfulla ”One of these things first”, som hörs på ”Garden states” Grammybelönade soundtrack, satte tonen. Genom att ställas bredvid samtidens artister som The Shins och Imogen Heap fick Drakes introverta gitarrplock ett nytt och quirky skimmer över sig. Ett rykte som lever kvar i senare film- och tv-succéer som Sally Rooneys ”Normala människor”, där Drakes musik har en given plats.
”River man” (1969)
Drake var en mästare på att bygga atmosfärer och mera oroväckande och febrigt än på ”River man” blir det inte. Låten som av Drake själv beskrevs som den mest centrala på debuten ”Five leaves left” ger en ingen ro när man en gång har hört den, med sina mollackord, stråkar och den udda taktarten. För att inte tala om Betty, låtens mystiska huvudperson, som ber ”for the sky to blow away / or maybe stay / she wasn’t sure”. Många är de musiker som fascinerats och spelat in egna covers sedan den först gavs ut.
”From the morning” (1972)
Ofta är det enkla det allra vackraste, som i avslutningslåten på den tredje skivan när Drake sjunger om hur ”A day once dawned and it was beautiful” över ett sparsmakat gitarrplock. Skivan blev hans sista innan han dog två år senare i en överdos, 26 år gammal. Kontrasten mellan det egna mörkret och förmågan att drömma ihop världar som genomsyrades av skönhet och hopp är vad som gör Nick Drake unik – och anledningen till att han fortsätter att älskas och upptäckas av nya generationer, 50 år efter sin död.
Läs alla texter om musik här
