Niels Fredrik Dahl berättar om ensamhet, saknad och förtvivlan

Det finns en dov stämning i detta författarskap. Mörk, depressiv, säregen. Jag känner igen den från romanen ”Herre” som kom på svenska 2011 och handlade om relationen mellan diktare som tronade på toppen av norsk litteratur i det tidiga 1800-talet. I Niels Fredrik Dahls roman ”Fars rygg”, som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2024, infinner sig stämningen igen.

Romanens fokus är tre fäder. Farfar, far och son. Domaren som är berättarens farfar är framgångsrik, expansiv och auktoritär, en sorts munter hustyrann. Far är berättarens pappa och händelsernas centralgestalt, en person som trevar sig fram, ganska vilsen. Vi följer honom mellan stationerna i livet, från liten välbeställd pojke med fadern Domaren och modern Ellen bosatt i Alexandria i Egypten till internatskoleelev i hemlandet Norge, därefter tonåring på internat i Genève i Schweiz och så tillbaka till Oslo.

Berättaren själv är återhållen, det är farfar och far, och i någon mån farmodern Ellen och modern G, som får ta plats.

På ungefär samma sätt som i romanen ”Herre” skickar Niels Fredrik Dahl i denna bok sina läsare fram och tillbaka mellan årtalen. Det är 30-tal och förkrigstid i Alexandria och Genève, 40-tal och krigstid i Oslo och efterkrigstid då faderns vuxenliv formas. Författaren håller berättelsen hårt i sin famn och låter läsaren ta del av den en liten bit i taget. Det vill säga, känslan fördjupas allteftersom. Från att man första gången får en omständighet presenterad, tills den efter att ha återkommit gång på gång framstår med starkare kontur.

Den psykologiska spänningen hålls på så sätt vid liv. Vi anar att farmodern Ellen är olycklig i Alexandria eftersom hon inte skriver till sin älskade son när han är på sina skolor. Det är Domaren som håller i alla kontakter. Men det dröjer många vändor innan vi förstår vidden av det hela. Att hon ständigt går vitklädd vid havet, att barnen är rädda för damen i vitt. Att hon inte har några vänner.

Ganska snart släpper författaren den objektiva informationen att Ellen under ett besök på ett högfjällshotell på Skeikampen blir utbytt mot en annan dam, en gladlynt artist, Othilie Bang, som i stället får följa med Domaren till Alexandria medan Ellen och hennes son flyttar runt mellan olika adresser i Oslo. Men det dröjer till slutet av romanen innan sorgen presenteras på allvar:

Lämnad för en annan, utan förvarning. Hon är fyrtiofyra år gammal och ensam, men hon är inte änka, hon är lämnad. Hon känner sådan skam över det som har hänt henne att hon inte ens berättar för sina systrar om orsaken till att hon stannar i Norge.

Berättaren tar sig som vuxen till huset där Ellen och hennes son levde efter skilsmässan. ”Det är här det börjar, farmors liv innanför fyra väggar, det är här hon börjar spinna in sig i sin egen puppa. Och far vet inte vad han ska göra för att hjälpa henne.” Domaren med sin flotta bil, sina pengar, sina tillfälliga men likväl förekommande ambitioner för sonen – de ska konversera och skriva på franska till varandra etcetera – står i bjärt kontrast till det svagt pulserande liv som fadern lever med sin olyckliga mor.

Berättelsen pågår i en prosalyrisk form, varsamt och försiktigt, i känsligt mättade bilder. Ofta är fotografier en utgångspunkt. Berättaren utgår från en bild, spinner kring den, gör text och livsberättelse av den.

Mitt problem, generellt sett, är att jag är en dålig läsare av autofiktion. Det finns ett citat där Virginia Woolf uttalar sig om ”hybridlitteratur” på ett sätt som jag verkligen håller med om. Hon skriver: ”Låt det vara fakta, känner jag, eller låt det vara fiktion; föreställningsförmågan kan inte på samma gång tjäna två herrar.”

Jag vet inte om ”Fars rygg” är autofiktiv eller ej, men författaren presenterar texten på ett sätt som anmodar en sådan läsning. Som det här med luvan, ”diktad in” och ner i faderns kista. ”Han var klädd i de kläder han dog i, och som han älskade, fjällkläderna, urblekta blå vindbyxor, den vita tröjan mor hade stickat åt honom, de slitna men välskötta vandringskängorna, den färggranna halsduken han hade efter sin far, den blå luvan som först tillhörde min mor och sedan mig innan han övertog den. Luvan har jag diktat in och ner i kistan, tror jag. Han låg nog barhuvad.”

Starka bilder vidgas och tar alla sinnen i besittning

Likaså krånglar berättaren med sanningsanspråken kring hur fadern reagerade på krigsslutet: ”Om han stannade upp och kände efter var det som om han vaknade en morgon och det var krig och så vaknade han en annan morgon och det var fred. Eller jag har tänkt mig att det var så det kändes för honom, men så enkelt var det naturligtvis inte.”

Varför just här blanda in sig själv och sina idéer om hur fadern kände det? Varför inte inför alla andra miljoner saker som sonen rimligen inte heller hade någon aning om? Greppet stör snarare än förhöjer. Låt det vara fakta, eller fiktion, som sagt.

Men trots detta är romanen en känslomässig upplevelse, väl och vackert översatt av Gun-Britt Sundström. Starka bilder vidgas och tar alla sinnen i besittning, närmast fysiskt. Efterhand tätnar de till en roman om ensamhet, saknad och förtvivlan.

Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.