Förra året emottog den norske författaren Niels Fredrik Dahl Nordiska rådets litteraturpris för romanen ”Fars rygg”. Juryns motivering löd: ”en djuplodande och högst säregen roman om den förlorade tiden och om förlustens betingelser”. I dagarna kommer den i mästerlig svensk översättning signerad Gun-Britt Sundström.
– Jag läste ”Maken” när den kom på norska och den gjorde ett stort intryck på mig då. Här i Norge har den fått en renässans nu. Så det är en stor ära att få henne som översättare och hon har gjort ett fantastiskt jobb med min roman, säger Niels Fredrik Dahl.
Vi möts över en videochatt. Niels Fredrik Dahl sitter hemma i sitt skrivarrum i Oslo. Precis när vi ska börja samtala kommer hans fru, författaren Linn Ullmann, in och ställer en caffè latte bredvid honom på skrivbordet.
Men det är inte det enda sätt hon bistått på. Både i sitt tacktal vid Nordiska rådets prisutdelning i Reykjavik och i bokens tack nämner Niels Fredrik Dahl henne som sin helt avgörande förstaläsare: ”utan henne ingen bok”. Han säger att hon är både ”analytisk och intuitiv” i sin läsning och att inga manuskript skickas till förlaget ”förrän hon sagt okej”:
– Hennes åsikter är enormt viktiga. Hon genomskådar alla försök till bluff eller förljugenhet. Det är bara en fördel av många med att vara gift med en författare.
Min far blev född in i ensamhet och växte till stor del upp ensam
Jag ber honom nämna ytterligare en fördel och han svarar snabbt att hon vet hur ensamt det är att skriva, att man tappar tron på sig själv och på språkets förmåga att säga något över huvud taget.
– Trots det är det arbetet som räknas, även som medicin mot depression och panik. Dag efter dag gäller det att sätta sig ned och skriva. Det går inte att ta på sig en basker eller scarf och låtsas vara författare, säger Niels Fredrik Dahl och skrattar.
”Fars rygg” är, precis som Nordiska rådet skrev, en djuplodande roman. Handlingen spänner över tre generationer och språket är både laddat och poetiskt. Niels Fredrik Dahls alter ego berättar historien, men håller sig i bakgrunden. I centrum står hans sedan länge döde far som växer upp med sina föräldrar i Egypten. Men som trettonåring skickas han ensam till skola i Norge och senare internat i Genève – utan större kontakt med sina föräldrar.
– Jag har försökt skriva en möjlig version av min fars liv. Vi hade en tät relation, men det gick inte att prata med honom om hans bakgrund. Han var väldigt ensam och jag visste egentligen inte så mycket om honom. Att skriva den här boken har varit ett försök att närma mig honom.
Romanen som föregick ”Fars rygg” heter ”Mor om natten” och är ett kombinerat porträtt av författaren själv och hans mor. Niels Fredrik Dahl säger att det fanns en liknande ”motor” i den berättelsen.
– När mina föräldrar dog slog det mig att jag saknar dem så oerhört mycket, och samtidigt vet jag ingenting om dem. I alla fall inte vilka de var utan mig. I mitt huvud hade de så länge varit föräldrar och levt för mig.
Men nu vill du försöka beskriva dem som personer i egen rätt?
– Ja. Jag minns när jag satt på spårvagnen som barn och såg min lärare ta en öl på en uteservering. Jag kunde knappt förstå det: hade han ett liv utanför skolan? Där han inte stod inför en klass med elever? Lite så, kanske. De där endimensionella föräldrafigurerna har ju också varit andra och levt hela liv.
Fadern i ”Fars rygg” lever dessutom ett väldigt omtumlande liv. När han kommer till Norge som trettonåring får han bo hos ett par som har förlorat en son och är traumatiserade av händelsen. Berättarens far får ärva den döde sonens (lite för stora) kläder och hans skidutrustning. I det lilla samhället blir han den ”nye”, den ”andre”. Han får inga vänner och ägnar sin tid åt att gå långa promenader.
Först på internatet i Schweiz hittar han två vänner, Paola och David. Han förälskar sig i Paola men hon väljer David. Historien upprepas när han senare i Norge går med i Oslogruppen av Socialistiska gymnasisters och mellanskoleelevers förening. Anna väljer en annan efter en kort affär med berättarens far, som kort därpå flyr undan nazisterna till Sverige. Året är 1943 och vart han än kommer är han ensam.
– Min far blev född in i ensamhet och växte till stor del upp ensam. Det var så mycket han inte lärde sig på grund av det. Senare i livet blev ensamheten också ett skydd, en trygghet.
Att fadern föds in i ensamhet gestaltas pregnant i romanen. Berättarens farföräldrar, kallade Domaren och Ellen, lever under en kort tid i den internationella societeten i Alexandria, men beslutar sig snart för att sluta besöka cocktailpartyn och andra tillställningar. Domaren viger sitt liv åt sitt juristarbete. De korta stunder han är hemma regerar han auktoritärt. Den bräckliga Ellen utbildar sin son i hemmet. Efter att sonen skickats till Schweiz träffar Domaren en yngre kvinna. Ellen faller ner i en depression, reser hem till Oslo och isolerar sig.
– Att skiljas i slutet av 1930-talet innebar en stor skam. När hon återvände till Oslo föredrog hon att sitta hemma i ensamhet framför att bära sin skam offentligt. Ändå hade hon en fin relation till sin son – min far.
I arbetet med romanen har Niels Fredrik Dahl använt sig av de många, ofta långa brev som Domaren skrev till sin son.
– Jag har arbetat lite som en detektiv. Jag har samlat vad som finns och försökt dra linjer mellan olika händelser.
Men, säger han, researchen har inte begränsat sig till familjedokumenten. Eftersom romanen utspelas under det dramatiska 1900-talet har han läst på mycket om Egypten, Schweiz, andra världskriget, Förintelsen, den norska scoutrörelsen och så vidare.
Vid läsningen av romanen slås man dock ofta av att han utgår från gamla foton ur familjealbumet.
– De var viktiga, ja. Men en del fotografier har jag faktiskt hittat på. De finns inte. Det är fördelen med att vara en skönlitterär författare. Om det passar berättelsen får man lägga till vad som behövs.
Men många foton existerar?
– Ja, av min farfar Domaren och av min far. Både från Alexandria, Schweiz och Sverige under kriget.
Var du aldrig, likt exempelvis en författare som WG Sebald, lockad att också trycka något av dessa foton i boken?
– Jag funderade på det väldigt länge. Men kanske är det för att Sebald gör det så framgångsrikt som det är svårt att göra det igen, att trolla fram det litterära landskapet som han gjorde. Och sedan var jag naturligtvis orolig för att mina läsare skulle uppfatta boken som en biografi. Det är det inte. Jag har hittat på så mycket. Du skulle knappt tro mig om jag berättade hur mycket!
Att skiljas i slutet av 1930-talet innebar en stor skam
”Fars rygg” är ingen linjär berättelse om ett liv. Romanens kronologi är uppbruten. Berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan olika tider och platser. En berättarteknik som, enligt romanens berättarjag, influerats av den estniske tonsättaren Arvo Pärts sätt att komponera musik.
– Jag ville nå den där känslan av att stå på en plats där det inte finns någon framåtrörelse, men där allt utvidgar sig genom att det ständigt tillkommer nya lager i berättelsen. Så upplever jag att Pärt komponerar ibland.
En detalj som förekommer upprepade gånger i romanen, likt ett musikaliskt tema, är den rygg som också återfinns i titeln. Berättaren föreställer sig sin fars rygg när han går in genom dörrarna på Hovedbanegården i Köpenhamn, när han sitter böjd över sina skoluppgifter eller då han flyr till Sverige.
– Han var bortvänd från alla, från världen. Men jag ser inte bara det bortvända i fars rygg. För mig är det också en stark och trygg rygg som kan bära mig. Det var min känsla för hans rygg när jag var liten.
Niels Fredrik Dahl
Född: 1957.
Familj: Gift sedan 2001 med Linn Ullmann. Tre egna barn, ett bonusbarn, ett barnbarn och en hund.
Bor: Oslo.
Utbildning: Journalist. ”Men jag har inte arbetat som journalist sedan 1984, så jag skulle nog knappt förstå hur det är att arbeta på en redaktion i dag”.
Yrke: Dramatiker, poet och prosaförfattare.
Tidigare böcker på svenska: ”På väg till en vän” (2004), ”Förra sommaren” (2005), ”Herre” (2011), ”Mor om natten” (2019).
Aktuell med: Romanen ”Fars rygg” i översättning av Gun-Britt Sundström (2025), utgiven på Natur & Kultur. För den emottog han Nordiska rådets litteraturpris 2024: ”Bara att bli nominerad är en stor ära. Jag har ända sedan jag var en mycket ung läsare följt nomineringarna. Det har varit en fantastisk ingång till grannländernas litteratur för mig och därför är jag väldigt glad över både att han varit nominerad och faktiskt vunnit. Det betyder förhoppningsvis att boken får fler läsare och det är en stor sak för mig”.
Om att skriva i gränslandet mellan biografi och fiktion:
”Peter Englund skrev en gång i en recension av Ernst Brunners roman om Karl XII att allt som ’placeras i en fiktion blir till fiktion’. Så är det för mig. Dessutom är det väl så att allt är fiktion, även de berättelser vi skapar om oss själva och vår familj också om vi inte är författare. Jag skriver i min roman att jag måste ’uppfinna min far om och om igen’ och det är ju så vi gör när vi skapar våra familjehistorier, som vi exempelvis för vidare till våra barn”.
Läs mer av DN:s litteraturbevakning här
