– Jag har väntat på att känna mig redo att göra en soloföreställning. I en dansares liv är det ett stort steg, för det är så utlämnande, intimt och sårbart att vara ensam på scen. Men man blir ju aldrig redo – det är bara att köra ändå, säger Niki Tsappos vars artistnamn är ”Awandee”.
Den 40-åriga kreatören har en bakgrund inom streetdancevärlden, och är förutom dansare och koreograf även pedagog som undervisat på många håll runt om i världen. Under hösten turnerar föreställningen ”Raised on rhythm”, som hon skapat, över hela Sverige med Riksteatern – samtidigt som hon själv står på scen i en soloshow. ”The rose thread” har premiär på Dansens hus 23 oktober och åker sedan på turné.
– Jag bär så mycket erfarenheter och historier i min kropp, och en vilja att berätta dem. Nu kan jag göra det, med precision och ärlighet. Det känns läskigt och jättekul.
Dramaturgin i ”The rose thread” följer årstiderna, med start i sommarens sötma och sociala surr. En kort tid på året där man gärna omger sig med andra människor och är beredd att studsa ut på picknick så fort telefonen ringer.
– Sedan kommer hösten, träden tappar sina löv och jag byter kostym på scen och blir introvert genom mindre publikkontakt. På vintern blir det extremt mörkt och stilla och något dör. Dansen får symbolisera allt det, tillsammans med musiken, säger Niki Tsappos.
Låtarna är specialkomponerade för föreställningen, och för att hitta den rätta känslan i musiken flög hon till Etiopien, där hon är född, tillsammans med kompositören och dj:n Yared Tilahun Cederlund. Duon reste runt i landet och vandrade i bergen, där de besökte grottor och njöt av naturen. I packningen låg mikrofoner och keyboards, så att de kunde sätta upp en studio, bjuda in lokala musiker och spela in låtar när helst de kände för det.
– Det var otroligt inspirerande att vara i Etiopien, jag blir emotionell och tårögd bara jag tänker på det, säger Niki Tsappos och blinkar bort en tår innan hon fortsätter:
– Mitt liv som dansare har varit ett kärleksbrev till musiken, jag använder ju min kropp för att hylla den. Att få skapa i en annan miljö än hemma gör att tankarna, idéerna och flowet blir något helt annat. Det var bara så… WOW.
I ”The rose thread” kommer Niki Tsappos även göra något hon aldrig har gjort tidigare: sjunga på scen.
– Det är något jag verkligen velat, men inte vågat tidigare. Det finns något lockande med rösten, det är så intimt med sång, och jag ville utmana mig själv.
Men en mikrofon och en loopmaskin på scenen kommer hon spela in sig själv live och varva sången med prat och rap:
– Jag kräver mycket av mig själv, men i kraven finns snällheten inlindad. Jag vet att jag inte kommer kunna låta som Mariah Carey, men det kan ändå låta innerligt och bra. Sång måste få vara mer än pretty.
För nio år sedan syntes hon på bioduken i dokumentären ”Martha & Niki”. Regissören Tora Mkandawire Mårtens följde den unga dansduon när de reste världen runt och deltog i danstävlingar, battles. Scenen var mansdominerad och Martha och Niki blev de första kvinnorna att vinna prestigefyllda Juste debout i Paris, som kan beskrivas som ett världsmästerskap i streetdance.
Det är svårt att inte drabbas av Niki Tsappos starka lyskraft i filmen. Hon sätter killarna på plats – samtidigt som hon bär på ett stort, smittande leende. Mitt under den framgångsrika resan grumlas dock glädjen av ett oväntat beslut – och vänskapen sätts på prov. Dokumentären belönades med två guldbaggar.
– När vi spelade in filmen, trodde jag inte det skulle bli så stort. Tora filmade våra battles, och ställde många djupa frågor. Jag började uppskatta det mer och mer, för det blev intressanta samtal. Hon fick mig att tänka mycket. När filmandet var slut kände jag: ”Var är min psykolog? Var är Tora?” säger hon och skrattar.
Niki Tsappos har sedan ett par år tillbaka lagt tävlingarna åt sidan, men influeras fortfarande av dansstilar som hiphop och street – vilket kommer att synas även i ”The rose thread”.
– Jag älskar battles, men det blir för ensidigt att hålla på med bara det. Det är så ”Hur kan jag visa att jag är bättre än du?” och det känns så uttjatat och lite destruktivt. Tävlingar kan hjälpa en att utvecklas, men det blir lätt tvärtom. Jag ville inte vara fast i det, säger hon.
– Jag försöker hitta sätt att vara mjukare och snällare mot mig själv. Jag är intresserad av att lära mig mer om naturen, om växter och framför allt om rosen.
Hennes nyfunna intresse speglas i ”The rose thread”, där moder jord är ett tema och rosen fungerar som en tydlig metafor:
– Jag blev nyfiken på rosen och vad den står för. Den besitter värsta kraften! Rosen är drottningen av blommor och har använts så ofta som symbol. För mig symboliserar den det feminina: elegansen, mjukheten, den söta doften – samtidigt som den har vassa taggar.
