Tjugo år har gått sedan publiceringen av tidernas hetaste utredning, 11-september-rapporten i USA. Varken förr eller senare har myndighetsprosa klättrat så högt på bestsellerlistorna.
Terror säljer, liksom extremism i allmänhet. Kittlingen ligger i gränslösheten.
Mycket avlopp har runnit under broarna sedan 2004. Jihadismen är fortfarande aktuell, dessvärre, men har fått hård konkurrens i våra mardrömmar.
Aggressiva diktaturer är på marsch, Vladimir Putins i spetsen. EU-parlamentsvalet visar att vi lever i ett urkalkat Europa. Efter höstens presidentval kan det dessutom bli ett ryggradslöst USA.
Yttre attacker flyter ihop med inre radikalisering, också vid valurnorna. Insikten från 11-september-kommissionen har bara blivit mer insiktsfull:
Det gäller att se mönstret. Connect the dots.
Amerikanska myndigheter hade informationen som behövdes för att stoppa terrordåden 2001. Tragedin var att de inte delade den med varandra utan sov på jobbet.
Reflexerna som ledde till detta episka tjänstefel är fortfarande legio i västvärlden. Nu gäller det inte bara säkerhetsapparaten utan hela det öppna samhället, vad vi lite slarvigt kallar ”demokratin”.
Det är en sak att försvara sig mot tanks, troll och terrorister utifrån. Men hur försvarar man sig mot politiska krafter som går fiendens ärenden, om de har stora delar av väljarkåren bakom sig?
Vad hade hänt 1988 om ett parti agerat som Sverigedemokraterna 2024? Hur hade väljarna uppfattat anonym hets mot politiska motståndare och dold opinionsbildning som förvränger verklighetsuppfattningen?
EU-valet gör frågan akut. Framför allt de extrema högervindarna i EU:s supermakter, Tyskland och Frankrike.
Hela Europa, inte minst Sverige, måste bli bättre på att se kopplingen mellan extern och intern påverkan. Bättre på att skilja legitima åsiktsskillnader från ren och skär subversion.
I en svunnen tid, på 1980-talet, jobbade jag i den militära säkerhetstjänsten med att analysera desinformation och undergrävande verksamhet. Då som nu var den stora grannen österut i farten, men det fanns även inhemska problem.
Vad hade hänt 1988 om ett parti agerat som Sverigedemokraterna 2024? Hur hade väljarna uppfattat anonym hets mot politiska motståndare och dold opinionsbildning som förvränger verklighetsuppfattningen? Hur hade man reagerat på en partiledare som i stället för avbön höll tal till nationen om konspirerande ”klägg” som förråder det sanna folket?
Gissningsvis skulle det ha chockat Sverige, och inte bara kostat partiet ifråga någon procent. Att det hade varit ett prioriterat ärende för den djupa staten kan jag garantera. Likadant i alla demokratier, och särskilt det tyska Författningsskyddet.
Tiderna har förändrats. Störst sensation väckte det nu att SD förolämpat sina samarbetspartners. Men frågan gäller inte god ton, politiska avtal eller ideologiskt tycke och smak. Frågan är konstitutionell.
När ytterkantspartier går framåt krävs en rågång mellan åsikter och åverkan. Man måste inte vara ett hot mot demokratin för att man är rasist, tror på planekonomi eller vill skrota EU. Kruxet är inte idéer och känslor, utan hur politiska rörelser agerar på dem.
Fråga rumänerna, som röstat fram ett parti med Vlad Pålspetsaren som förebild. Gissningsvis räknar de med statens beskydd om Draculas metoder skulle omsättas i praktiken.
”All offentlig makt utgår från folket”, enligt svensk grundlag. Det låter fint men tål knappast en saklig analys. I boken ”All makt åt folket” reder statsvetarprofessorn Ludvig Beckman ut regeringsformens inre motsägelse:
”Folksuveräniteten är en tom och meningslös fras.” Till och med ”farligt trams”, för att citera Beckman.
När massan stormade amerikanska kongressen den 6 januari 2021, påhejad av sin egen president, ekade slagordet ”det är vårt hus!” Om all makt utgår från folk som känner sig bestulna på sin suveränitet, ja då måste ju maktens boning tas tillbaka med våld.
Ifall Donald Trump blir vald på nytt ställs denna konflikt mellan författningen och folket, mellan den djupa och grunda staten, på sin spets.
Europeiska paralleller gör frågan om folksuveränitet ännu mer komplicerad. Parollen som bröt förtrycket i DDR 1989 löd: ”Wir sind das Volk”. Det är faktiskt vi som är folket, inte ni politruker med era lögner om proletariatets diktatur.
Briljant i sin enkelhet. Sanningen är alla antidemokraters värsta fiende. Men tyvärr slutade inte historien där.
När extremhögern växte i östra Tyskland var den inte sen att ta över en vinnande slogan. Vi (alltså de vita) är folket! En spark nedåt i stället för uppåt. Samma ord om självbestämmande, men perverterade som i Trumps USA.
EU-parlamentet har inte den amerikanska kongressens tyngd, men dilemmat är likartat här. Ett triangeldrama mellan väljare, auktoritär populism och författning inbäddad i the deep state.
Våra två senaste valrörelser har till stora delar dikterats av svart propaganda. Dels en falsk bild av samhällskollaps, dels det falska intrycket att majoriteten delar bilden
Europa är i krig med Ryssland. Hela EU-länder, särskilt Ungern, fungerar som Putins trojanska hästar. Moskvas nyttiga idioter i Väst brukade finnas till vänster men finns nu mest till höger. Även utan det existentiella Ukrainakriget skulle glidningen mot omstörtning och politiskt våld vara allvarlig nog.
Sverige har redan fått en statsminister och en utrikesminister mördade, liksom en fackföreningsman och en psykiatrisamordnare. Mängder av politiker och journalister – framför allt kvinnor, vilket är talande i sig – tystas av hat, hot och hets i organiserade former.
Detta är inga abstraktioner. Våra två senaste valrörelser har till stora delar dikterats av svart propaganda. Dels en falsk bild av samhällskollaps, dels det falska intrycket att majoriteten delar bilden. Trollfabriker fungerar.
Om inte ett land som Sverige orkar lägga pusslet, hur ska Europa göra det?
Efter ett par decenniers bakslag för friheten i världen finns trots allt en del gröna skott. Valen i Brasilien, Sydafrika och Indien visar att väljare kan korrigera auktoritära trender. Återstår att se om världsdelen som uppfann demokratin, historiens första frihetliga imperium i form av EU, klarar provet.
Som en svensk regeringschef erkände för några år sedan: ”Vi har varit naiva.” Han syftade då på Islamiska staten.
Många har varit ännu mer naiva inför ännu värre hot. Även om de aldrig skulle medge det – och bli hånade på samma sätt som Stefan Löfven – får man hoppas att de börjar se mönstret.
Läs mer:
Sex saker du behöver veta om nattens resultat
Ett historiskt misslyckande för Sverigedemokraterna
Tomas Ramberg: Övermod bäddade för Åkessons första motgång
SD-ledamot sjöng rasistisk låt på partiets EU-valvaka
