Niklas Schiöler: Rimmen förvandlar ”I en sal på lasarettet” från skillingtryck till poesi

Dumt nog hade jag mobilen i ena handen när jag tidigare i år på en stol skulle sträcka mig efter Dante på översta hyllplanet. Jag föll baklänges. Med stora smärtor i rygg och nacke tog jag mig till akuten två gånger. Vid båda tillfällena stod vårdpersonal och kammade sitt hår, ville ut och röka, och bad mig omgående gå hem. ”Ingen nervskada, du kan ju röra både ben och armar.” De såg mig alltså som ett nervknippe, ett fysiologiskt signalsystem. Inte som en människa som hade vansinnigt ont. Tja, mycket pinande kotkompression utvecklades.

Blivande läkare har sedan en tid (jo, sedan decennier i de anglosaxiska länderna) möjligheten att följa kurser i medicinsk humaniora och bland annat läsa verk upplevda från den sjukes sida och om samspelet mellan läkare och patient.

Betydligt olyckligare än mitt fall ges där ett annat. En av de dikter som kan drabba med kraft, en dikt med okänt ursprung och som åtminstone liknar ett skillingtryck, är ”I en sal på lasarettet”. Den är rimligen från tidigt 1900-tal. Det har sagts att överläkare Nicolay Bath på Namdal Sykehus i Norge har skrivit den, att han behandlat flickan som figurerar i dikten. Men även i Danmark och Sverige finns tidiga varianter. Visan har haft en sådan genomslagskraft att den inte bara fått versioner med olikartad ordalydelse, utan också efterföljts av parodier, vilket säger något om dess status i allmänt medvetande.

I en sjukhusbädd ligger en flicka allvarligt sjuk, obotligt får man snart klart för sig. Tappert kämpar hon mot tuberkulosen, väntar ivrigt på läkarens besked under det att hon innerligt längtar efter sin mor. Men flickan tillfrisknar inte och när visan dör ut är också flickan död. Hennes ensamma kamp, doktorns först förhalande besked och senare hans tysta medkänsla, sjukårets gång och den slutgiltiga döden.

En viktig skillnad i många andra versioner än den föreliggande är att den nionde och sista strofen ofta utelämnas, antagligen för att man har velat att sången ska få tona ut i kristen förtröstan. I denna betonas i stället döden, kylan, mörkret och det aldrig förverkligade mötet med modern.

Men det är något mer, något annat som berör än vad själva historien kan ge uttryck åt. Ett lyriskt grepp som annars inte så ofta sticker ut visar sig vara allt annat än dekoration eller blott förstärkningsresurs. Texten förvandlas nämligen tack vare detta från ledsam melodram till angelägen konst.

Och denna ”detalj” som gör sången konstnärligt och psykologiskt avgörande är rimmet – det som så många visat skepsis mot under det senaste seklet (en förändring är på gång sedan en tid), som betraktats som förlegat eller banalt. Men rimmen kan tala, omvandla.

Strofernas rimord är enkla och föga iögonenfallande. Med en någotsånär etablerad term är det bekvämlighetsrim, där andra och fjärde raden rimmar. Så oansenliga är de vid en första anblick att de känns poetiskt effektlösa.

Men de små förskjutningarna i rimmen lyfter fram och bär själva berättelsens betydelse, gör det följsamt sentimentala till oläkligt sår. Inledningsvis halvrimmar ”stå” med ”hår”. Följande ”god” och ”hjältemod” följer konventionens teknik. I den tredje ställs ”står” mot ”mor”, ett slags halvrim där den betonade vokalen faller från å till o, i ett läge där man hade kunnat räkna med ytterligare ett å-rim.

När man lyssnar till sången blir därför ”mor” understruket med snedvässad penna. Sedan följer ”äng” och ”säng”, som i sin tur avlöses av samma skavning: står–mor. Rimparet hår–går (strof sju) återställer ordningen, alltså att den här dikten ändå rimmar. Alltför många brott skulle göra normen urholkad och diskrepansen verkningslös.

Läkarens första replik, i fjärde strofen, börjar med ett ödesdigert ”Nej”

Här finns emellertid två passager som rimtekniskt avviker radikalt. Läkarens första replik, i fjärde strofen, börjar med ett ödesdigert ”Nej”, vilket understryks av att raden slutar med rimordet ”ej”. Det förväntade rimmet kommer inte två rader därefter – men det gör ”mor”, som om det i innebörd rimmar med ”Nej” och ”ej”.

Utan att få falska förhoppningar blir ändå flickan sedd. ”Nej” och ”ej” är uppriktigt tillkännagivna och doktorns inkännande vid flickans nästa vädjan kan inte ordsättas. Han meddelar sig tyst, men är tårögd. Hans empati hör till hans professionella och humana vara.

Framställningen blir därefter så mycket mer konkret då slutstrofens andrarad slutar med den ”grav” som är flickans och som skulle kunna vara diktens definitiva slut. Men inte. Denna ”grav” ställs mot ”mor”, där rimmet är helt borta. Avsaknaden av rim blir här ytterst verkningsfull. Örat – och ögat och tanken – väntar på rim, kanske ”hav” eller ”gav”, eller åtminstone på halvrim som ”kvar” eller ”far”. Men nej.

Dikten störtlandar i ”mor”.

Det enda ord i rimställning som inte rimmar i dikten är just ”mor”. Hon är, så att säga, språkligt såväl som emotionellt ojämförbar. Rimord förstärker varandra, uppmärksammar varandra, avlockar varandra betydelse. Här markerar de – om de så är halva eller helt uteblir – ett avgrundsdjup, en skillnad, som manifesterar omöjlighet, oförliknelig sorg.

Att graven inte avslutar gör att texten vänder tillbaka till det beklagliga livet. Det är eftermälet. En grav är en grav. Men en mor man inte får träffa är värre.

Här finns ingen försoning. Genom det helfalska rimmet kan den kristna himmelen med en ”Gud Fader” till vars rike ”ej någon sjukdom når” på intet sätt förta den skrikande smärta som moderns frånvaro framkallar, något som läkaren förstår, den frånvaro som etsar sig fast genom sin närvaro. Dikten utmynnar inte i balans, bara i bedrövelse.

Och detta har rimmen gjort. Eller icke-rimmen. Eller, naturligtvis, kombinationen av alldagliga rim och störningen av dessa. Så vägrar diktstämman låta välljud täcka över scenens helvetiska verklighet.