När solen för en gångs skull visade sig under sommaren 1998 lade jag mitt livs första nätorder. Ett par fullkomligt unika, ansåg jag, solglasögon som enbart fanns i Tyskland. Till extrapris. Att lägga själva beställningen online gick geschwint, men förskottsbetalningen och identifikationen av mig som solvent kund var av det krångliga och minst sagt nervösa slaget. En bild av mitt uppslagna pass skulle faxas (en fax var alltså … äh, unga DN-läsare får väl googla) liksom kreditkortets fram- och baksida. På detta följde en krånglig banköverföring av i slutänden hutlöst många D-mark. Och så en svårt stressig väntan på det.
Solglasögonen kom i vederbörlig ordning fram. Med flygfrakt. Jättesnygga, ingen annan i Stockholm hade likadana intalade jag mig, och jag stroppade omkring på stan som en nätshoppingens pionjär. Win-win-win.
Sedan gick det som det gick med globaliseringen, den tekniska utvecklingen och med min moral. Efter min elektroniska jungfrubeställning 1998 har jag placerat hundratals nätorder. Förvisso oftast – men inte enbart – av vad jag i alla fall har trott varit fullkomligt unika handarbeten från ställen som Northampton. Massachusetts, Emilia-Romagna. Det är klart att där också har funnits ett och annat fint och mycket billigt från ställen som Indien, Vietnam, Kina.
I dag gäller inte längre några förskottsbetalningar, inga passbilder, knappt kreditkortsuppgifter, utan ”få först betala sedan”-villkor, ännu mer frestande priser och många gånger inte en krona i frakt. Varor som beställs, varifrån som helst, i skrivande stund kommer att stå utanför dörren i morgon kväll. Allt är toppen.
En deal är en deal och de gigantiska köpströmmarna från länder långt borta kommer bara att växa
Och så läser jag i denna tidning, än en gång, om kinesiska nätjättars förfärlighet. Som om det var där det stora problemet ligger, som om bara vi beställde från ett västland så skulle allt dofta rosor. Men ingen människa över 15 kan hävda att bekymret med konsumtion i allmänhet – och bekväm, snabb, billig i e-handel i synnerhet – är en nyhet. De flesta kan också gissa att detta skrivs på en dator tillverkad i Kina (den som har en från 2023 och framåt kan jubla, ty denna har tillverkats i Vietnam) som har levererats mycket snabbt. På Naturvårdsverkets hemsida kan jag läsa att jämfört med millennieskiftet har konsumtionen av textiler ökat med 4,5 kilo per svensk person och år. Som ett par exempel.
Så länge det är snabbt, bekvämt och billigt kommer vi inte sluta att lägga våra nätorder. Vi bombarderas av löften om super deals vart vi än tittar, vi beställer gladeligen och vi får. Att tillverkningen många gånger har skett hos en usel arbetsgivare i ett land med minimalt med mänskliga rättigheter, därtill levererats med smutsiga fraktmedel och ett underbetalt lokalbud, förtränger vi. En deal är en deal och de gigantiska köpströmmarna från länder långt borta kommer bara att växa. Den som hävdar att marknaden och individen kommer att lösa såväl klimatets som de sociala problemen världen över får således ta och lägga på ett kol nu.
Men nu undrar förstås alla hur solskenshistorien slutade, den med de tyska glasögonen. Efter en lite noggrannare granskning visade de sig vara tillverkade i Kina, och skulle mycket snart falla i bitar. Den läxan lärde jag mig inte. Sedan dess har jag i stället skrivit tårdrypande krönikor om den svenska butiksdöden, sorterat varornas kartonger och frigolit. Och förträngt att mitt koldioxidfotavtryck torde vara en jättes vid det här laget, och att montörer, gruvarbetare, sömmerskor och förpackningspersonal svälter.
Läs mer
Lavinartad ökning av paket från Kina i år
Jobb till midnatt och minimal ersättning – sanningen bakom billiga Shein-kläder
Fler krönikor och andra texter av Niklas Wahllöf. Till exempel: Peter Apelgrens avsked får salongen att koka
