”Jag tänker ofta på Solveig. Hon är en imponerande gestalt, lika elegant som kraftfull, hon är lojal och uthållig och kräver inte mycket tillbaka. Lite trumpet tystlåten kanske, annars toppen. Solveig är häst.”
Med de orden inledde jag en krönika 2012. Det var väl inte min absolut första krönika, men eftersom denna blir min sista är det på sin plats att vända åter till den någorlunda begynnelsen. Till Solveig och till Frank Ladegaard Erichsen, han som äger hästen. Frank blev redan under sent 00-tal, då mycket ung, ”Bonderøven” med Danmarks tv-tittare. Eftersom även danskar riskerar att bli kränkta av pejorativa beteckningar har programmet döpts om till ”Frank & Kastaniegaarden” på senare år. Här i Sverige har det under alla år hetat ”Hundra procent bonde” på SVT.
Åren går och flöjlarna slår. Men Frank och Solveig och alla andra på hans lilla nästan självförsörjande jordbruk i Grenå utanför Århus består. Frun Theresa och de två barnen – som medverkar mycket lite – är kvar, Solveig är kvar, labradoren Kajsa är kvar vart husse än går. Fåren har bytts ut några gånger, hönsen och någon ko likaså. Och tv-kameran är kvar.
I 31 säsonger, hitintills, har Frank gått omkring framför denna och som en pedagogisk dröm berättat vad han gör, hur han gör det, och vad han planerar att göra. Anlagt en å här, smitt en oljelampa där. Han har byggt växthus, anlagt en kullerstenstenläggning, byggt en kvarn och ett litet sågverk, han har lagt vasstak och murat en kalkugn, anlagt ett storkbo, skördat si och sått så. För att nämna en bråkdel av alla genomförda projekt. Och jag har inte missat en minut, inte en islagen spik.
Hur kan det komma sig? Mitt tålamod är inte Nordens bästa, jag brukar tröttna på tv-format, karaktärer, stilar, och hasta vidare. Men aldrig Frank, Frank är min vän. Och det trots att jag lika lite som att åka genom Paris i en öppen sportbil med den varma vinden i mitt hår, lär odla ens en tusendel av vad Frank har på sina tegar. Jag kommer heller aldrig att, likt honom, nacka en höna eller skjuta en ko. Inte göra egen äppelcider eller att med en kofot hantera, så att säga, en råtta under hönshuset. Eller sy en anorak på en gammal grovsymaskin. Ändå bara fortsätter jag att glo, registrerar varje detalj och hummar för mitt inre. Och ser om äldre program.
”Hundra procent bonde” är nämligen fullkomligt unikt. Som tv-program, ja, men också som terapi. Att Frank framstår som en mycket sympatisk fyr som inte har minsta intresse av kändisskap – det har danska Se og Hør besviket noterat – har väl med saken att göra, att det är ett program helt renons på att någon annan utbrister ”men det är ju heeelt fantastiskt!” också. Det kallas väl lifestyle, men är på något sätt aldrig feelgood: programmet är snarare som en evigt pågående roman där man dessutom älskar varenda karaktär. ”Men jag tittar på Frank!”, har jag oräkneliga gånger ropat till oförstående familjemedlemmar som sökt min uppmärksamhet och fått tassa ut.
Så kan det gå när tv-format inte försöker så förbannat. En evigt babblande bondlurk utan minsta biodynamiska pekpinne – han bara är det – har blivit en boj i tillvarons allt grövre sjö.
Frank ska ha fyllt 40 vid det här laget, det är fortfarande nästan ungt.
Så när jag säger hej då till alla krönikeläsare skickar jag en hälsning till Frank och hans familj, till Kajsa och Solveig och alla andra varelser på Kastanjegården, liksom till dansk public service: låt det aldrig ta slut.
Fler krönikor och andra texter av Niklas Wahllöf. Till exempel: Bakom mina solglasögon fanns en packad framtid
