Jag var skeptisk. Att i halvannan timme lyssna på en knarrig gammal man, förvisso en av våra största musikstjärnor någonsin. Men tio minuter in har dirigentgiganten Herbert Blomstedt fjättrat mig. Att lyssna på hans Sommar visar sig snart bli som att sitta på golvet likt ett barn, pilla sig förstrött i nacken och lyssna på en glad, gammal morfar som i en länsstol förklarar saker ur sin levnadshistoria. Herbert Blomstedt är nyligen fyllda 97 (en gång till: 97) och han berättar, skrockar, brister ut i sång. Det är som om han avslutar meningarna med ”ska du veta, unge man i livets försommar”, utan att yttra de orden. Jag lyssnar, lär och kommer på mig med att le fånigt. Alla bokstäver hänger inte alltid med i talet, det kan bli lite andfått ibland. Men gaggigt? Inte för en sekund.
Förtroende har uppenbarligen också getts producenten Camilla Lundberg som finkänsligt låter musiken komma och gå genom pratet
Det går kronologiskt tillväga: barndomshemmet, skolgången, det ”rena paradiset” på Musikhögskolan, de stora jobben utomlands. Något manus vet jag inte om det är fråga om, Blomstedt låter helt fri i sitt berättande. Kommer på saker i stunden, skrattar till, kommenterar uppfattningar om symfoniorkestrar eller dirigentens roll:, man kan uppnå en stereoeffekt genom placeringen av första- och andrafiolerna, att åbäka sig som en galen gymnast på pulten är helt fel – dirigenten ska använda mycket små men nödvändiga rörelser. Och man måste ha förtroende för orkestern.
Förtroende har uppenbarligen också getts producenten Camilla Lundberg som finkänsligt låter musiken komma och gå genom pratet: Blomstedt tystnar och Mahlers stråkar blommar ut, Blomstedt fortsätter berätta när stråkarna tassar lätt i bakgrunden. Själva programmet ges en sällsynt musikalitet.
Sällan har någon så fritt, glatt och livaktigt tagit våra sommaröron i anspråk
Det blir exemplifierande verk av, förutom Mahler (som Blomstedt i sin ungdom tyckte var banal), Haydn, Bach, Strauss, Mendelssohn, Sandqvist, bland andra. Och Franz Schuberts enorma, nionde symfoni. De flesta från inspelningar där dirigenten varit en viss Blomstedt själv, vilket är det närmaste självupptagenhet den här sommarprataren kommer. Det ska väl vara då att hustrun ges mycket lite plats.
Den platsen tar i stället tacksamheten – över att han fått spela med så många fina orkestrar. Allra främst Dresdner Staatskapelle där Blomstedt var chefdirigent under tio års tid. Tacksam ska också lyssnaren vara. Sällan har någon så fritt, glatt och livaktigt tagit våra sommaröron i anspråk. Och gett inblickar i den klassiska musikens själ på köpet. Tack för musiken, morfar. Maestro, menar jag.
Mac Larsson: Ebba Andersson om pressen och att inte vilja göra fel
Anders Haraldsson: Ia Langhammers kärlek till livet smittar av sig
Åsa Erlandsson: Amir Rostami sommarpratar först nu – det är svart ironi
