”Det har publicerats en nyhet i boendeportalen som styrelsen vill att du läser”, stod det i mejlets ämnesrad. Vad kan det vara? Vattenläcka, inbrott i källarförråden, balkonger som rasat? Nej, inget så dramatiskt, utan: cannabis. ”Vi har fått in flertalet klagomål om att man känt rökt lukt från cannabis i fastigheten”, står det, följt av: ”det ger obehag för flertalet boende och om det inte upphör kommer ytterligare åtgärder vidtas.”
Man kan tycka att det var väl känsligt att reagera så på att somliga kunde förnimma en doft av cannabisrökning i en välordnad bostadsrättsförening. Men styrelsen kunde knappast vifta bort rökrapporterna. Cannabis bär i dag med sig en liten doft av den undre världen; försäljningen göder tydligen gängkriminaliteten och en del annat mer eller mindre belagt dåligt är förknippat med hampväxtens rök. Men det är knappast varken juridisk beredskap eller hälsoskäl som skapar obehaget. Ingen har behövt treva sig uppför trapphuset genom röktjocka och ingen skum becknare har siktats i närheten av porten. Det är själva lukten som skapar obehag. Till och med otrygghet, den svenska repressiva politikens argument par préférence.
Vissa dofters, lukters, stanks upplevda hot mot trygghet och välmående är inget nytt. Jonathan Reinarz är professor i medicinhistoria på universitetet i Birmingham och har skrivit mängder om dofternas betydelse för kulturer nu och då. I sin bok ”Past scents. Historical perspectives on smell” redogör han för hur dofter har definierat religion, etnicitet och klass och hur de har skiftat i rang mellan folk och tid, mellan politiska och religiösa system. Väldoft här, odörer där. ”Stanken ur sår har ibland ansetts mer helig än den finaste parfym”, skriver han och berättar också att urbefolkningen i Nya världen av invaderande européer först ansågs dofta utsökt för att kort senare beskrivas som stinkande vildar: ”I rasismens irrationella värld har alltid främlingen luktat illa och varit potentiell smittbärare”, skriver Reinarz.
Det är väl främst detta cannabisdoften handlar om. För säga vad man vill om cannabis, men inte för den med sig förnimmelsen av flärd eller någon förfinad, ordnad miljö. Om något luktar väl marijuanarök snarare ungdomskultur, utanförskap, kanske till och med protest. Inte undra på att den upplevs som ett hot mot allt som en hypersensitiv innerstad byggs på. Ordning och reda.
Nu finns dock en möjlig, lite lustig vändning på den pockande cannabisfrågan i bostadsrättsföreningen. Under åtminstone de två senaste vårarna har det rapporterats om hur det på platser som Göteborg, Södertälje och Stockholm spritts ”en stark doft av marijuana”. Polisen har blivit nedringd av oroade invånare. Kommunerna har behövt förklara sig. Lukten visar sig inte alls komma från någon kriminell narkotikahantering, utan från den vårblommande växten Kejsarkrona. Eller ”knarkblomman”, som den också kallats. Den meterhöga lökväxten får vackra blommor i orange, rosa, gult och rött och innehåller olyckligtvis en viss svavelhaltig terpen – som även finns i cannabis – och håller råttor borta men får pollinatörer att jubla. Något mycket fint i våra städer alltså. Polisen i Göteborg säger att de nu inte behöver fler tips om misstänkt narkotikahandel. De flesta lugnade mycket riktigt ner sig när de fick veta att Kejsarkronan skyddar och inte hotar.
Och tänk om det är detta som den arma, snart identifierade grannen gjort sig skyldig till. Haft en Kejsarkrona som krukväxt. Inga ytterligare åtgärder vidtas.
Läs fler krönikor och andra texter av Niklas Wahllöf. Till exempel: Blir det vinst i helgen gör jag slag i saken och köper en butik
