Nils Landgren: ”Jag tror faktiskt att det här är alla musikers dröm”

Kungliga filharmonikernas konsert i det gröna är en älskad Stockholmstradition. Sedan decennier har evenemanget på sensommaren lockat publiken till Gärdet och Sjöhistoriska museet, där allsång och barnaktiviteter har lika självklar plats i programmet som uppträdande musiker av allra högsta klass.

– Filharmonikerna i det gröna är ett otroligt fint tillfälle för stockholmare att få höra en fantastisk orkester. Och förhoppningsvis också en bra solist, säger trombonisten och sångaren Nils Landgren med klädsam ödmjukhet.

Det är ju nämligen han som är årets solist på konserten. När han med trombonen i hand träffar DN en behagligt varm eftermiddag på Skansen är det dock för att strax ge sig upp på en annan scen. Sedan 2022 leder han Jazz på Skansen, en konsertserie som fyller klassiska Sollidenscenen med svensk kvalitetsjazz under hela sommaren. Uppdraget bollar den 68-årige trombonisten och sångaren med att vara konstnärlig ledare för både Jazzradion på SR P2 och den tyska festivalen Jazz Baltica. Dessutom har han ett turnéschema som skulle få många yngre artister att tappa andan. Att alls hitta en tid där han har möjlighet att ses kräver närstudier av kalendern.

– Jag har jobbat som en idiot hela tiden, säger han om den snart ett halvt sekel långa karriären.

– Har jag kompromissat med något så är det att vara hemma. Men jag ser det inte som att jag gjort uppoffringar. Jag tycker tvärtom att jag fått en stor chans att få göra precis vad jag vill och att arbeta med min passion. Jag är ju från Degerfors. Där hade jag bara fått höra att det går inte.

För mig är det mötet med andra musiker som är det viktiga. Samspelet, solidariteten, att man jobbar för varandra

Förhärskande jantelag i den gamla bruksorten eller ej. Det var i föräldrahemmet i Degerfors som Nils Landgren först stiftade bekantskap med instrumentet som skulle bli hans liv. Pappan som var hobbykornettist reparerade även andra musikers instrument. Så en dag stod en fascinerande lur i mässing i hallen. Den unge Nils bad fadern visa hur man spelar och hade snart bytt trumsetet han spelat på sedan han var sex mot trombonen. Han var bara 20 år när han flyttade till Stockholm och började jobba heltid med musik.

– Jag hade tjänat 34 kronor den månaden 1976 när Björn Skifs hittade mig på Arbetsförmedlingen, säger han.

– När jag var ung ville jag bli konserttrombonist. Sedan ville jag bli jazzmusiker. Så att spela med Skifs blev revolutionerande för mig. Det var helt fantastiskt att få turnera, och att få betalt!

Tiden med en av Sveriges största popstjärnor på 1970-talet blev startskottet för en ovanligt musikaliskt mångsidig karriär. På de närmare 50 album Landgren gett ut antingen själv eller i olika konstellationer finns uttryck som rör sig mellan mängder av genrer. Listan över samarbeten han gjort vittnar också om bredd. Abba, The Crusaders, Wyclef Jean och Herbie Hancock är bara några av de många storstjärnorna som anlitat den svenske trombonisten.

– Vilken typ av musik jag har spelat har oftast kommit sig av vilka chanser jag fått, säger han om vad som har drivit honom mot olika stilar.

– Det ena har lett till det andra, utan att jag förlorat intresse för den musik jag var intresserad av från början. För mig är det mötet med andra musiker som är det viktiga. Samspelet, solidariteten, när man jobbar tillsammans. Att man jobbar för varandra.

Jag tycker om musik som känns i kroppen, och det är just vad funken gör

Vad är den stora skillnaden mellan att spela klassiskt eller till exempel jazz?

– Det är ingen skillnad! Eller, det är en skillnad såtillvida att jag spelar eller sjunger på ett annat sätt. Men för mig är det bara två olika uttrycksmedel. Jag är så van vid det här laget att jag inte ens tänker på att det skulle vara skillnad.

Han tar upp den välkänt röda trombonen för att visa vad han menar. Blåser en mjuk, följsam slinga, tar ett andetag och brister sedan ut i en stötigt svängig takt.

– Ja du hör, säger han sedan.

– Det ena är lyriskt och det andra är explosivt!

Lite extra klappar nog hjärtat ändå för det senare. Visst är Nils Landgren bekväm såväl tillsammans med symfoniorkester som med en liten jazzgrupp. Men det är funken som han allra mest är förknippad med. Sedan 1994 leder han Nils Landgren Funk Unit, Sveriges överlägset mest internationellt framgångsrika band i den svängigaste av genrer.

– Jag tycker om musik som känns i kroppen, och det är just vad funken gör, säger han.

– Funk Unit har betytt jättemycket för mig. Bandet har blivit inkörsporten till världen. Nu är vi ungefär halvvägs in i turnén för att fira att vi funnits i 30 år. Vi lirar hela vägen fram till jul, i Sverige, Danmark, Norge, Grekland, Schweiz och Tyskland.

Särskilt i det sistnämnda landet har Nils Landgren fast förankring. Precis hur fast märker DN:s fotograf när plåtningen på Skansen får avbrytas av ett uppspelt tyskt fan som kommer fram och vill ha en selfie. Också eurodiscostjärnan E-Type dyker upp och vill få vara med på bild tillsammans med mannen med den röda trombonen. Ett bevis gott som något på att Kungliga filharmonikerna har valt en folkkär gästartist inför söndagens konsert.

– Publiken kommer att få höra en väldigt bred repertoar, säger Nils Landgren om musiken han tillsammans med orkestern valt för kvällen.

– Jag ska bland annat spela två stycken av Kurt Weill, en av mina favoritkompositörer. Han hade en oerhörd förmåga att skriva fina melodier med texter som verkligen betyder något. De vi ska framföra heter ”This time next year” och ”September song”. Båda med en melankolisk känsla.

Publiken på Sjöhistoriska bör dock givetvis också förbereda sig på att vilja resa sig från picknickfilten och dansa loss. I repertoaren finns flera svängigare låtar, bland annat en av r’n’b-nestorn Quincy Jones och en av Nils Landgrens egna kompositioner, i orkesterarrangemang av Magnus Lindgren.

– Man kan säga att det blir allt från det väldigt stillsamma till min egen funk, säger kvällens gästartist själv om bredden.

Men hur går det egentligen till att få en symfoniorkester att spela funk?

– Det får vi se!

Så ni har inte hunnit repa än?

– Nej, vi repar dagen innan, säger Nils Landgren, men utan att visa tecken på det minsta stress.

– Jag vet att den här orkestern kan spela vad som helst. Jag har spelat med dem förut, och det ska bli otroligt häftigt att få göra det igen. Att få vara del av den massiva klangkropp som är en så stor orkester. Det är en fantastisk upplevelse. Jag tror faktiskt det är alla musikers dröm.