Aldrig har det väl varit så lätt att vara socialist som i dag.
Under två hundra år har socialister varnat för hur naturen kommer att plundras, samhällsväven att slitas sönder och nationer falla varandra i strupen om inte industrikapitalismen tyglas hårt eller avskaffas.
I ”Kommunistiska manifestet” från 1848 har vi läst Karl Marx och Friedrich Engels ord om hur bourgeoisien överallt där den kommer till makten inte lämnar kvar några andra band mellan människor ”än det nakna intresset, det känslolösa ’kontant betalning’.”
Och nu är vi här. USA:s president vill göra business världen över: Grönland, Gaza, Ukraina är bara olika deals som Trump vill ro i hamn. Politiken talar öppet penningens språk.
Det är ett halvt sekels folkuppfostran som ger utdelning. Är det något vi har lärt oss av den mitt – liberaler och förnyade socialdemokrater – som de senaste decennierna har haft makten i västvärlden är det vikten av att låta marknad, konkurrens och företagsprinciper forma samhälle och mänskligt sinnelag.
Det var länge sedan vi lärde oss att vara kunder på en marknad mer än medborgare i ett samhälle. Det var länge sedan vi vande oss vid ett språk där politikers olika beslut motiveras i ekonomiska termer. Där deras argumentation hämtar styrka inte primärt från politiska värderingar om rättvisa, frihet eller jämlikhet, utan från ekonomiska principer om effektivitet, konkurrenskraft och tillväxt.
Vi har levt i ett klimat där det svenska socialdemokratiska arbetarpartiet kunde presentera sin höstbudget 2012 som en ”affärsplan för Sverige”. Där Thailands tidigare premiärminister Thaksin Shinawatra på 90-talet kunde kalla sig själv för ”vd för Thailand Inc” och förklara att ”ett land är ett företag. De är samma sak. De styrs på samma sätt”.
Socialister har varit kritiska mot att marknadsprinciper tillåts sprida sig till ständigt nya områden av livet
Vi har levt i ett klimat där moraliska principer väger lätt gentemot ekonomiska incitament. 1992 fick Gary Becker Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne; fem år tidigare hade han lagt ett förslag om att USA borde avveckla det komplicerade system som reglerar invandringen till landet och i stället helt enkelt sälja rätten till invandring.
Även en annan ekonom, vid namn Julian L Simon, la vid samma tid fram ett liknande förslag: fastställ en årlig invandrarkvot och sälj sedan inträde till högstbjudande till dess att kvoten blir fylld. Argumentet: det är en rimlig modell ”eftersom åtskiljandet bygger på normen i ett marknadsorienterat samhälle: förmåga och vilja att betala”. Förmåga och vilja att betala – hur länge har inte den politiska mitten sett just den principen som överlägsen alla andra?
Socialister har varit kritiska mot att marknadsprinciper tillåts sprida sig till ständigt nya områden av livet. I grunden har den kritiken handlat om att vi tror att det har betydelse för vilka slags sidor vi människor utvecklar och odlar.
Som en av liberalernas egna tänkare Friedrich Hayek uttrycker det i ”Law, legislation and liberty”: ”Konkurrens är lika mycket som något annat en metod för att forma en viss typ av sinnen: de stora entreprenörernas framsteg hade inte varit möjliga utan den miljö i vilken de utvecklat sina förmågor”.
Eller som en av mina egna, marxisten Gerald Allan Cohen beskriver samma miljö: marknaden ”motiverar produktivt deltagande inte utifrån ett engagemang i ens medmänniskor och en vilja att hjälpa och bli hjälpt av dem, utan utifrån opersonlig kontant betalning”. När jag interagerar med dig är du antingen en källa till mitt berikande eller ett hot i konkurrensen. ”Detta är förfärliga sätt att se på andra människor”, skriver Cohen, ”oavsett hur vana och härdade vi har blivit vid dem, som en konsekvens av århundraden av kapitalistisk utveckling.”
Nu skriver till och med liberala ledarskribenter kritiskt att för Trump ”är allt affärer” (DN 22/2) och att i Trumps värld ”kokar det mesta ned till en transaktion” (DN 23/2). Kära liberaler, ni hade kunnat utbrista: det är fullbordat! Men om ni inte längre vill stå för era principer är jag den första att välkomna er till att bidra till en annan utveckling. Systemkritiska socialister lär ni väl inte bli i första taget, men kanske har ni börjat ana att plutokrati – den politiska makten fördelad efter förmögenhet eller inkomst – är en reell fara.
Läs fler texter av Nina Björk
