Nina Björks ”självhjälpsbok” är en uppfriskande smocka

”En intellektuell självhjälpsbok i skrollandets tid”, så beskriver förlaget Nina Björks nya bok ”Medan vi lever. Tankar om existensen”. Sällan har väl en säljtext gjort en bok en sådan otjänst.

För någon självhjälpsmanual med förnumstiga råd och konkreta handlingsplaner erbjuds inte här. Däremot en rad prövande resonemang och tankar om ämnen så som identitet, autenticitet, kärlek, värld, mening och tillit – djupt existentiella frågor, med andra ord.

Björks utgångspunkt är en annan än min – hon slår självsäkert fast att vi bara är små prickar i ett oändligt universum och där ”finns inget syfte, inget mål, ingen mening”. Deppigt. Men man behöver inte hålla med Nina Björk i allt för att få ut något av ”Medan vi lever”. För det här är en smocka till bok, en riktigt rolig, kaxig och uppfriskande smocka – eller en sådan där örfil som hysteriska människor får i gamla filmer, så att de ska nyktra till.

Det som gör Nina Björk till en så viktig intellektuell är hennes skarpa blick för de förljugenheter och hycklerier som präglar vår samtid. Häromåret startade hon en debatt om kvinnor och åldrande; Björk erkände att hon tyckte det var jobbigt att inte vara snygg längre, och fick på pälsen av vissa feminister som tyckte att hon var svag som inte kunde stå emot patriarkatet. Och det var hon ju, erkänner hon – men framhåller också att ett sådant erkännande är mycket bättre än att försöka rättfärdiga begär genom att göra dem socialt acceptabla, det vill säga, kalla skönhetsoperationer för feminism, i stället för att erkänna att vi ibland inte kan låta bli att göra sådant som vi egentligen inte vill, eller som vi tycker är fel.

Björk är inte det minsta rädd för att fälla moraliska omdömen. Ibland handlar de om att det är bättre att ha ett öppet förhållande än ett monogamt (tveksamt). Men det bränner verkligen till när hon skriver om meningsfullhet, med utgångspunkt i filosofen Susan Wolfs teorier. Björk-genom-Wolf menar att det inte duger att säga att något är meningsfullt bara för att man tycker om det; det vill säga, även om en person blir mycket tillfredsställd av att lägga all sin tid på dataspel så är det en objektivt sämre aktivitet än att måla tavlor, arbeta för mänskliga rättigheter eller plantera träd.

Mening i livet uppstår, enligt Wolf, ”när man finner sig själv kunna älska det som är värt att älska”. Det finns alltså värdehierarkier. Vissa aktiviteter är bättre än andra. Det är trevligt – nej, det är underbart – att höra en människa som inte är religiös uttrycka något sådant i vår brutalrelativistiska tidsålder. ”Let people enjoy things”, står det ofta att läsa i kommentarsfälten när någon kritiserar att vuxna människor lägger alla sina pengar på spel eller all sin tid på mobilskrollande. Det skadar väl ingen? Jo, det skadar de spelande, och i förlängningen skadar det oss alla, för vi hänger samman. Men – och detta är Björk noga med att understryka – det här handlar inte om att ett människolivs värde skulle vara lägre för att människan ifråga ägnar sig åt barnsliga aktiviteter. Det handlar bara om att det objektivt sett är mindre meningsfullt.

På samma vis kan man kanske tänka sig att det är mindre meningsfullt att ta hand om en hund eller papegoja än att ta hand om ett barn. Nina Björk funderar på ett vackert sätt över moderskapets lockelse: varför vill man ha barn, när det är ganska jobbigt och inte så sällan rätt tråkigt? Man skulle ju kunna tänka och forska i stället. I Björks eget fall fanns där en oförklarlig längtan som ändå motiverade beslutet att skaffa barn. Och när barnet väl fanns i världen – ja, då fanns det inget så viktigt som att vara tillsammans med det.

Att läsa ”Medan vi lever” är som att åka berg-och-dalbana

När Björk läser en antologi om frivillig barnlöshet skönjer hon en trend: de som inte vill ha barn är rädda för att bli ofria. Björk ger dem rätt. Man blir ofri av att ha barn. Man blir över huvud taget ofri av att älska, för man blir bunden och beroende – och det är ljuvligt. Om moderskapets jagupplösning säger hon kärnfullt precis allt som behöver sägas: ”Att inte veta vem man är kan utmärkt väl kombineras med att veta att det man gör är meningsfullt.”

Som absolut bäst är Nina Björk när hon tar sig an mänsklighetens senaste hybrisprojekt, nämligen föreställningen om att vi ska kunna omstöpa den fysiska verkligheten genom att språkligt omdefiniera den. ”Vi har bara önskat fram en frihet som inte kan existera. För det finns en värld, en materiell verklighet som är på ett visst sätt oavsett hur vi benämner, tolkar eller uppfattar den”, skriver hon i en kommentar till debatten om könsidentitet och biologi. Vi må ha behärskat vattnet, luften och elden, men vissa saker rår vi helt enkelt inte på: ”Det finns någonting som inte lyder människans vilja och föreställningar. Alla vet egentligen det. Men alla vet inte längre att de vet det.”

Att läsa ”Medan vi lever” är som att åka bergochdalbana. Man blir omväxlande hisnande provocerad, road, glad och överraskad. Ibland vill man kliva av – men efter avslutad åktur vill man ändå åka en gång till.

Läs fler recensioner av aktuella böcker