Nina Bouraouis nya roman är svindlande och suverän

Jag har egentligen aldrig tänkt på Nina Bouraoui som någon särskilt filmisk författare. Alltid älskat hennes lika andlöst lyriska som precist avklarnade prosa där kropp och själ blir ett, men sällan fått särskilt många bilder i huvudet. Det är ändå lite märkligt. Ända sedan debuten för över trettio år sedan har hon varit en fena på att måla upp dramatiska scener färgade av det dubbla medborgarskapet; från barndomen i ett soldränkt Algeriet till ett intensivt ungdomsliv i Paris hippa queerkretsar.

Efter ett par mer fritt strövande romaner (”Gisslan” och ”Tillfredsställelse”) är den produktiva Nina Bouraoui tillbaka i autofiktionen som är hennes mest glimrande genre. I ”Sorgen har ett minne” händer något nytt och visuellt med texten. Det har kanske att göra med den urscen som målas upp i inledningen. Huvudpersonen, författaren själv, vakar vid sin cancersjuka, utmärglade och oigenkännliga gamla fars dödsbädd på en palliativ sjukavdelning. Det är ett vackert rum i hennes ögon, och vetter mot en trädgård.

”Jag vill gärna tro att blommornas doft och fåglarnas sång har en lindrande inverkan på smärtan som snör åt hans kött, hans skelett, jag vill gärna tro att hans själ kommer att fly ut genom fönstret, återbördad till naturens bädd innan den höjer sig mot ett töcknigt sfäriskt universum”, skriver hon högstämt.

Kanske inte en jätteoriginell betraktelse. Men när Bouraoui, i nervig väntan på pappans sista suck, bildligt slår upp det där fönstret mot det förflutna börjar allting röra på sig. Det är som om hon spelar upp en intensiv super 8- eller videofilm med fadern i huvudrollen.

Huvudpersonen i hennes film är en ciggrökande snygging i trenchcoat och solglasögon i sjuttiotalets Alger. En okonventionell far som inte drar sig för att omfamna sitt androgyna barn, som shoppar gubbyxor med pressveck och blazer när hon blir tonåring i Frankrike och som sömlöst glider över till att bli den unga författarens första och mest entusiastiska läsare. Ett outtröttligt fan som rusar runt hos Paris bokhandlare och i smyg möblerar om.

En drömpappa, visst, men också en ofta frånvarande och ibland lite skrämmande patriark. En thrillerliknande noir-hjälte med skuggsida som väcker många obesvarade frågor. Vad hände egentligen på alla hemliga affärsresor när han representerade hemlandet? Hur blev han stjärnförhandlaren som dök upp mitt i rabaldret kring den amerikanska ambassadgisslan i Teheran i början av 80-talet? Varför hamnade han plötsligt i onåd hos sin regim och tillbringade hela trettio år som arbetslös flanör i Paris?

Det är ett romantiskt, mångsidigt och omtumlande kärleksfullt porträtt av en far som Bouraoui målar upp i mättade retrofärger. En allvarlig herre med ett nedärvt mörker, men också någon som bekymmerslöst älskar Serge Gainsbourgs knasigaste låt ”Maxim’s”. En nonsenstext från vilken Bouraoui, lite ironiskt förmodligen, hämtat den franska titeln ”Grand seigneur” (ungefär hedersman eller herreman).

Det går en stilfullt konstruerad båge mellan Bouraouis våldsamt uttrycksfulla genombrottsroman ”Pojkflickan” (2004) och ”Sorgen har ett minne”. De speglar varandra i tematik och intensitet, smälter samman liv och död. Det finns tröst att hämta i den nya boken, särskilt i en passage som jag nog alltid kommer att bära med mig – där berättarjaget lugnar sin mor som fruktar makens dödsögonblick: ”… han kommer inte att vara ensam, du kommer att vara där och det blir mjukt, tyst, han kommer att glida fram så där som ni gled fram med båt på era goda vänners (…) lilla sjö, han kommer att tänka att han drömmer, en dröm till, Evigheten.”

Växlingarna mellan de prosaiska sjukdomsdetaljerna och de drömska minnesresorna skapar ett slags svindelkänsla. En ny, suverän topp i hennes rika författarskap.

Läs fler bokrecensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad

Läs också: Nina Bouraoui gästar Internationell författarscren på Kulturhuset/Stadsteatern