Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Nina van den Brink
”Flickor”
Norstedts, 353 sidor
När man var barn och det var sommarlov och skymning kunde det hända att man lekte dunkgömme. Då kanske man satt bakom någon stor kastanj och hukade och gräset kändes under fötterna och någon gren rispade mot ryggen och man hörde ihop med andra människor i samma lek, i samma sommarlov.
Jag tänker nästan aldrig på hur det var att vara liten, men nu gör jag det eftersom jag har läst Nina van den Brinks ”Flickor”. Det är hennes romandebut efter att hon 2022 tilldelades Augustpriset för fackboken ”Jag har torkat nog många golv”, om städerskan och författaren Maja Ekelöf. ”Flickor” utspelar sig mellan åren 1973 och 1980 och handlar om hur flickan Lollie flyttar från Stockholmsförorten Kärrtorp till ett litet samhälle i Hälsingland, eftersom hennes pappa har fått jobb på fabriken där.
Där tycker hon sig möta Eden, som hon känner igen från lekskolefrökens bilder av Adam och Eva: ”Allt det här var Lollies: Åkrarna, sjön, träden, flickan framför, den roliga glada som hamnat i huset precis bredvid hennes, och som verkade vilja vara med just henne”.
Men där lurar också jämnåriga pojkars våld och äldre mäns övergrepp. Det finns i den egna miljön och det rapporteras om i pressen. Varje del av romanen inleds med icke-fiktiva tidningsartiklar om mäns våld mot flickor och kvinnor. Lollie och hennes tjejkompisar skolas in i faran, och den inskolningen handlar till obehagligt stor del om vad de inte ska göra, inte vara, inte signalera.
”Flickor” är en närgången, sinnlig barndomsskildring som verkligen förflyttar mig (som växte upp under samma tid och på liknande plats som huvudpersonen) till en svunnen tid. Inte på grund av de frekventa tidsmarkörerna, de är ju bara ord (sockiplast, hubbabubba, ”Onedinlinjen” på tv) utan på grund av att van den Brink lyckas skildra det där vidgandet som fanns när man var liten och pö om pö blev större; här börjar det, livet. Här är den, världen. Och jag är med!
Vi är med: van den Brink fångar den där gemenskapen som finns bara för att man växer upp ihop, går i samma klass, hur besvärliga eller frånvarande relationerna till vissa av gruppens medlemmar än kan vara.
Likväl har jag den känslan: bra, men inte bra nog
Men ”Flickor” är också en medhårsroman. Med det menar jag att den liksom redan är känd, redan skriven. Den bekräftar det jag vet, såväl sett till innehåll som till språk och form. Skildringen av en flickas barndom innehåller svartsjukedramer om bästisen som plötsligt bildar par med en annan tjej, om att sno sprit i föräldrarnas förråd, om oron för bröst som växer fortare eller långsammare än andras.
Det är förutsägbart. Men det är ju förutsägbart eftersom det är vanligt förekommande. Och det betyder inte att van den Brink ägnar sig åt klichéer; hon gestaltar de obligatoriska skeendena och känslorna på ett trovärdigt och levande sätt. Jag tror att författaren åstadkommer det hon ville åstadkomma.
Varför skulle inte det räcka? Måste en roman, som allt annat, vara nyheter? Kan den inte få vara bara ytterligare ett tillägg i en lång tradition? Likväl har jag den känslan: bra, men inte bra nog. Vad är det ”Flickor” inte räcker för? Osäkert, men kanske: för att det ska hisna i magen på en, så där som det gör när man blir upplyft av vad språk kan förmedla. När det händer något i läsningen som jag inte visste kunde hända. Men just det händer inte här.
Läs fler texter av Nina Björk och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
