We poisoned the waterfalls
And set fires to our rivers of hope
We’re all gonna die, what do we do before it happens?
Raderna är från refrängen till låten Environmental anxiety av den brittiska singer-songwritern Raye, född 1997. Själv skriver hon att det nog är det konstigaste spåret på plattan ”My 21st century blues”, men hon behövde få det ur sig. ”Att återvinna en gång i veckan funkar inte riktigt för att ta bort den ångest jag känner för planetens framtid och de förskräckliga människor som styr.”
Raye fångar inte bara sin egen och sin generations hopplöshet utan formulerar också den centrala frågan om vad man ska göra, om allt ändå går åt helvete. Och möjligen är det världens viktigaste fråga just nu.
Det finns – som Gun-Britt Sundström nyligen gav uttryck för – inte mycket att hoppas på. Och i ljuset av att vi så länge har förknippat hopp med handling framstår frågan också som särdeles utmanande. Om vi saknar hopp, vilka handlingar – om några – blir då möjliga?
Det ligger något tvingande i detta hopp, något vi måste känna. De kristna texterna och de antika författarna talar om att hoppet är det sista som överger människan och att så länge det finns liv finns det hopp. Avsaknaden av hopp – hopplösheten – har vi länge betraktat med stor tveksamhet. Att förlora hoppet framstår som slutet, och den som saknar hopp föreställer vi oss som apatisk, och det är farligt.
Men är det verkligen så att den som ser undergången blir handlingsförlamad? Och är hopplösheten så farlig som det sägs? Ny forskning och gamla berättelser visar att det tvärtom kan vara en väg framåt.
Tidigare i år kom en liten grön bok med titeln ”Scientists on survival: Personal stories of climate action”. Utgivare är Scientists Rebellion som är den gren av organisationen Extinction Rebellion som engagerar olika typer av forskare.
Känslorna undergräver budskapet eftersom vi vill att forskare ska vara objektiva, och vi tror att känslor och objektivitet inte kan förenas. Det är fel förstås, men det hjälper inte
Forskare är en grupp som i större och större utsträckning höjer sin röst i klimatfrågan, men som måste kämpa med allmänhetens och sin egen förståelse av känslornas plats i klimatkrisen. Dokumentärfilmaren Nathan Grossman har fångat detta mycket väl i ”Klimatet i terapi” som hade premiär nyligen. Vi tänker oss ju nämligen att forskare inte ska visa känslor, i sin roll som forskare. Känslorna undergräver budskapet eftersom vi vill att forskare ska vara objektiva, och vi tror att känslor och objektivitet inte kan förenas. Det är fel förstås, men det hjälper inte.
Det här blir ett problem inte bara för forskarna utan också för politiker och allmänhet, eftersom det kanske krävs vissa känslouttryck för att understryka allvaret. Det blir ett klassiskt moment 22: för att verkligen kunna förmedla budskapet så att det går fram måste forskaren använda starka ord och känslor, men människor lyssnar inte på forskare som använder starka ord och känslor.
I denna sax sitter de forskare som vill kommunicera sin kunskap och flera har tappat hoppet. Deras arbete innebär att de vet vad 2 graders uppvärmning innebär; deras arbete kan vara att följa hur arter dör ut eller glaciärer smälter. De ställs öga mot öga med klimatkrisen som få andra yrkesgrupper.
I boken ”Scientists on survival” får vi möta berättelser inte om själva klimatfrågan utan om några av dessa människors liv och tankar, om upptäckter och insikter, om tillfällen när de kände förtvivlan och hopplöshet, om vändpunkter och gemenskap. Här finns ekologer och zoologer, matematiker och astronomer, mikrobiologer och datavetare. Det är inte så många samhällsvetare och humanister, men en och annan psykolog.
Hopp kan komma och gå, hopp kan växa i relation till samhörighet i gruppen och födas i handling
Alla berättar inte om att förlora hoppet, men det återkommer i flera avsnitt och blandas med ångest och ilska över oförmågan att ändra systemet och sluta släppa ut koldioxid. Många uppehåller sig också vid vad det är att känna hopp. Bilden som framträder visar att hopp kan vara av olika slag. Hopp kan komma och gå, hopp kan växa i relation till samhörighet i gruppen och födas i handling.
Det sista är intressant för just denna grupp. Vid Extinction Rebellions första manifestation 2018 stod det på banderollerna: ”Hope dies, Action begins.” Men det verkar alltså också gälla att: ”Action begins, Hope is born.”
Forskningen om hopp och handling växer. Sociologen Carl Cassegård har exempelvis studerat post-apokalyptiska rörelser, det vill säga de som tror att vi är på väg mot kollapsen. Han fann att dessa kollapsologer, sin övertygelse till trots, inte alls slutade att arbeta för en bättre värld. Deras aktivism kunde visserligen ta olika form: en del var mer radikala och konfrontativa, andra mer tillbakadragna och arbetade lokalt.
Genom handling återfick de hopp. Inte ett falskt hopp, eller ”hoppium” som en deltagare i studien kallade det – sånt som bedövar massorna, utan ett äkta hopp. De hade inte något stort hopp om att undvika massutrotning och klimatkatastrof, men ett litet hopp, om att göra världen mindre dålig. Cassegård kunde utveckla en mer nyanserad bild av hoppet, som något med olika fasetter och inte det binära att ha eller inte ha som vi är vana vid.
Liknande resultat finns i en studie av psykologen Alfred Sköld som har intervjuat medlemmar i en dansk miljöorganisation för ungdomar. Skölds utgångspunkt var att hopp är nödvändigt för handling. Han fann att flera ungdomar menade att det visserligen är kört, men man måste ändå göra sitt bästa. De insisterade på att de inte är naiva och okunniga – som de vuxna ofta anklagar dem för – utan menade tvärtom att hopp som bygger på okunskap inte är värt något. Ungdomarna blev provocerade när människor med makt sa att de var hoppfulla eftersom det tydde på att de inte förstått krisens allvar.
Det påminner om vad psykologen Maria Ojala har sett i sina studier av svenska skolungdomar. Det finns å ena sidan ett konstruktivt hopp som kräver att man har kunskap om klimatkrisen och tillåts acceptera de känslor det faktiskt ger upphov till. Men det finns å andra sidan också ett hopp som baseras på förnekelse där man inte har tagit in krisen och inte känner något inför den. I den första gruppen finns ett miljöengagemang, men inte i den senare.
Filosofen Jonathan Lear har myntat begreppet radikalt hopp för att beskriva en framtidstro och livsfilosofi som skulle kunna existera efter att våra livsvillkor ändras drastiskt
Forskningen komplicerar alltså frågan om hopp och handling i relation till klimatet. Kombinerar man dessa tre studier med ”Scientists on survival” verkar det som om en insikt om kollapsen, eller i alla fall situationens djupa allvar, och den genomgripande ångest, frustration eller sorg som den insikten tvingar fram, skulle kunna skapa handlingskraftiga medborgare. Det går emot våra traditionella föreställningar om hur hoppet fungerar.
Den nyligen bortgångne filosofen Jonathan Lear har myntat begreppet radikalt hopp för att beskriva en framtidstro och livsfilosofi som skulle kunna existera efter att våra livsvillkor ändras drastiskt. Essän ”Det radikala hoppet. Mod och mening i en kulturkollaps” kom på svenska 2023 (Daidalos), men hade då nästan 20 år på nacken. I den tar Lear Apsáalookes öde som utgångspunkt, en nordamerikansk ursprungsbefolkning som ibland kallas för kråkfolket. Deras livsvillkor förändrades drastiskt under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet och på sätt de inte kunde föreställa sig. Traditionella sätt att leva, skälen att ens existera, försvann. För att överleva tvingades de förstå sitt liv på ett radikalt annorlunda sätt.
Denna förändring var förvirrande för många i stammen. När man inte längre kunde leva för att strida mot sina forna fiender förlorade många av de aktiviteter som livet var uppbyggt kring sitt värde, eftersom strid var ett centralt skäl att finnas. Även jakt var centralt, och när bisonoxarna försvann var det också omöjligt.
Den som ledde stammen under denna omvandling var hövdingen Plenty Coups, och det är egentligen honom som Lear diskuterar i sin essä. Det är hövdingens sätt att leda sitt folk som Lear menar utgör ett radikalt hopp. Plenty Coups tog många risker när han slöt avtal med den amerikanska staten, inte främst för att den vite mannen inte gick att lita på, utan för att modet att göra det inte överensstämde med vad Apsáalooke traditionellt sett betraktade som mod.
Plenty Coups begravde bokstavligt talat vissa centrala element i Apsáalookes kultur och lyckades omforma andra traditioner i ett nytt sammanhang. Att erkänna att de traditionella sätten att leva var borta erbjöd Plenty Coups en möjlighet. Det var en förutsättning, menar Lear: ”Man måste erkänna den inträffade kollapsen för att kunna gå vidare.”
Svaret på Rayes fråga om vad vi ska göra innan vi alla dör kanske ska sökas hos Apsáalooke
Svaret på Rayes fråga om vad vi ska göra innan vi alla dör kanske ska sökas hos Apsáalooke. Eller varför inte hos våra inhemska kollapsologer. Vi måste försöka göra det mindre dåligt, eftersom det är det rätta. Men det kräver mod, eftersom vi inte vet hur det kommer att bli sen.
Raderna i ”Oh helga natt” som många av oss hör i jul kan få en ny innebörd och förebåda en annan sorts genomgripande förvandling. Det skulle kunna vara ett radikalt hopp.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.
