Första kvällen i Taipei går vi ut från hotellet och in på en gata i närheten, som verkar upplyst och full av folk. Det är krogar överallt. Mest små hål i väggen där folk sitter och sörplar nudelsoppa eller dricker och babblar.
Några har menyer utåt gatan. På kinesiska. Alla skyltar är också på kinesiska. Ett ställe har en liten pärm med matbilder, där går vi in.
Det är en izakaya, ett japanskt ställe för smårätter. Vi bläddrar i pärmen och pekar på några av de murriga, osmickrande bilderna. Ingenstans finns någon bild på en skål ris, så det misslyckas vi med att beställa.
Men vi får grillspett med kyckling. Grillspett med stora, oskalade räkor. Helgrillad bläckfisk, skuren i ringar. Något wokat grönt med vita strimlor av – ja, är det svamp eller bläckfisk? Och så hela svamphattar gratinerade med fiskrom.
Alltihop förvånansvärt gott, i all enkelhet.
Dagen efter stapplar vi ut för lunch, med huvudet fullt av jetlag. På internetkartan har jag sett ett dumplingställe precis runt hörnet, dit går vi.
Det har knappt ens en skylt, men de flesta bord är fulla. Framför mig sitter en kvinna och viker ihop dumplingar. Bredvid entrén står några andra och kavlar deg.
Vi pekar på grannbordet. Det där vill vi också ha! Vi får surstark soppa (som liknar Pekingsoppa på svenska kinakrogar), wokad vattenspenat och två rejäla fat med ångande, mjälla dumplingar.
Dippsås får man röra ihop själv från ett myller av flaskor och skålar, men vi får hjälp. Den sista dumplingen har hunnit bli kall när jag tar den, då har den tappat något. Annars skulle jag gärna äta detta varje dag.
På kvällen går vi på nattmarknad. I just det här fallet betyder det en restauranggata som har öppet till midnatt (annars stänger anständiga ställen vid åtta). En kvinna med kraft ropar in oss från gatan, sen får vi peka på fisk och skaldjur som ligger framme på is.
Vi får snabbfrästa vongolemusslor, helstekt kungsfisk, något wokat grönt med strimlad tofu och de största ostron jag någonsin sett, hastigt grillade och sensationellt saftiga, med chilisås till.
Hade vi kunnat lite av språket, eller fått en meny på engelska, kunde det nog ha gått ännu bättre. Men våra tre första taiwanesiska måltider lämnade ändå mycket lite att önska.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur man får hjälp på t-banan i Taipei.
