En dag mitt i veckan går vi på musikal, några stycken. Habituén som är med brukar säga att han ”sitter av” föreställningar, vilket låter onödigt hårt, men förväntningarna på ”Company” är inte på en livsavgörande nivå. Mer av typen: det är kul att träffas, se något och äta en bit efteråt.
Själv har jag aldrig ”suttit av” någon Stephen Sondheim-musikal och det jag mest vill är att få en känsla för honom. Han sägs vara en kännarfavorit men har få hitlåtar, egentligen bara ”Send in the clowns” (från ”A little night music”, efter Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”).
Vem vet, han kanske är något för mig?
Någon har läst att Helen Sjöholm sjunger brallorna av alla andra i föreställningen. Det låter ju lovande, men hon alternerar med Gunilla Backman och är ledig den här kvällen. Dessutom sjungs visst Bobbie av en ersättare.
Och när spelet börjar visar det sig att Sjöholm/Backman inte alls har huvudrollen, utan just denna Bobbie.
Fel kväll, således. Men om jag känner andarna sjunka inför detta så är publiken desto mer entusiastisk. Vartenda sångnummer avslutas med en magnifik applåd och gång på gång tjoas det som vore det själva finalkulmen.
Den sortens stämning är smittsam och föreställningen är faktiskt inte dum. Grundpremissen redan-trettifem-och-vet-ändå-inte-om-jag-vill-gifta-mig må vara måttligt spännande, men glimtarna ur hennes gifta vänners liv är överraskande roliga.
I en mångdimensionell scen oroar sig flera vänpar på var sitt håll för Bobbies ensamhet, samtidigt som hon glatt tumlar runt i sängen med en av sina älskare. Att tänka sig samma scen kring en heterosexuell man är nästan svindlande, lika omöjlig som att göra en musikal av hans tvekan inför att binda sig – med tre giftaslystna flickvänner.
Men det var alltså så den skrevs för drygt femtio år sen. Tiden går.
Efteråt går vi på restaurangen runt hörnet och det gör ensemblen också. När huvudrollsinnehaverskan Pia Ternström kommer in jublas det så att vi inte hör varandra vid vårt bord. Sen bekräftar en i gänget att det verkligen var hennes kväll: varje reserv får två garanterade föreställningar under spelperioden och det här var hennes första. Hennes premiär i huvudrollen på stora scenen.
På vägen ut säger jag grattis och hon strålar. Plötsligt är jag glad att vi gick just denna kväll, även om vi missade Sjöholm.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om en svensk hitlåt – nej två! – från 1840-talet som fortfarande sjungs.
