I första versen skryter han om sina talanger som lögnare. I den andra berättar han att han lejt en kille att spela lam, för att kunna bota honom inför publik. I den tredje hur hans helbrägdagörarshow en dag i en liten ökenstad inte fungerar; alla bara går därifrån utan att köpa något.
I fjärde versen dränker han sina sorger och får höra att ”Visst, du var rätt bra, men snubben som kom förbi här förra månaden – han var på en annan nivå.”
Hur då? Ja, i femte versen visar det sig att han inte predikade om gudarnas vrede, bara om kärlek. Och märkligast av allt, han ville inte ens ha några pengar.
Därefter är det samma besvikelse i varenda stad. I sjätte versen bestämmer sig vår hjälte för att söka upp den där andre, som lyckats övertyga varenda en om att han är på riktigt. Kanske kan de göra en deal?
I sista versen är han med i följet, mot löfte om lön längre fram. Det får duga för tillfället, hur fel kan det egentligen gå? I morgon ska de sätta av mot Jerusalem.
Textens två sista ord är också låtens titel, ”Jerusalem tomorrow” av David Olney. En historia så filmisk att man förundras över att den inte finns att strömma digitalt, med en ton av spaghettiwestern. Frälsaren nämns aldrig vid namn, men genom perspektivet från sidan ser man hans skugga i ett helt nytt ljus.
Jag vet inte om man kan kalla det en kristen sång, och den ligger nog närmare påsk än jul, men den rymmer perspektiv nog att fundera länge på. David Olney dog 2020 efter en lång karriär som en låtskrivarnas låtskrivare, hyllad inte minst av Townes Van Zandt (som ställde honom bredvid Mozart, Dylan och Lightnin’ Hopkins).
Nu i oktober kom en hyllningsskiva, ”Can’t steal my fire”, där Olneys sånger sjungs av Lucinda Williams, Mary Gauthier, Jimmie Dale Gilmore, Steve Earle och så vidare. Den är värd att leta upp.
Buddy Miller får äran att ta ”Jerusalem tomorrow” och gör den faktiskt bättre än David Olney själv (eller Emmylou Harris 1993). Min enda invändning är att den fick mig att kolla upp texten och inse att jag hade fattat slutet fel.
Förut trodde jag nämligen att den där sista versen handlade om hur han knappar in på den mystiske undergöraren – och i morgon far han mot Jerusalem. Men vad som händer när de träffas, om de alls gör det, lämnas outsagt.
Faktum är att jag fortfarande gillar det slutet bättre. När allt ännu kan hända.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om skillnaden mellan Hotel California, ”Hotel California” och Hotel California.
