– Vem var det? säger min hustru när vi går vidare efter att jag stått och babblat en stund med en människa vi råkade träffa på trottoaren. Oftare än jag vill medge har jag inget bra svar på frågan.
Eller, jag vet i regel något om vem det var. Var vi har träffats, eller i vilket sammanhang. Vem vi båda känner. Intressen vi delar. Det handlar inte om ansiktsblindhet (för det mesta).
I några fall gäller det här även personer jag skulle kunna kalla vänner, eller åtminstone gamla bekanta. Minst en har jag känt i närmare trettiofem år. Det vet jag eftersom den bekant som förde oss samman flyttade utomlands för mer än trettio år sen.
Men det är nog också ungefär lika länge sen som jag kände till hans namn. Ändå springer vi på varann ibland och pratar en stund, och har så gjort genom alla år.
Som tur är lever jag i en kultur där man inte måste tilltala folk med namn särskilt ofta. Nyligen såg jag en filmsnutt om just det, med den finske ståuppkomikern Ismo som gjort karriär i USA på att vara finsk invandrare. Han förklarade hur besvärligt det var att hela tiden hålla reda på hur amerikanerna ska tilltalas, alltid med namn och ibland även med titel.
I Finland, sa han, får man en enda chans att uppfatta vad någon heter. Det är när man första gången blir presenterad, sen ska man bara veta det. Men det är också ovanligt att man alls tilltalar någon med namn – undantaget är om någon försvinner i skogen, då är det okej att ropa den personens namn.
Sällan har jag känt mig mer finsk än när jag hörde det. Jag känner svenskar som ideligen stoppar in namnet på den de pratar med – ”…och vet du, Nisse, vad jag sa då…” – men det skulle kännas främmande i min egen mun.
Jag säger inte ens ”Hej, pappa!” när min far ringer. Jag säger ”Hej” och sen något mer, kanske om hur det står till. Jag vill ju inte vara oartig. Men han vet redan att han är min far. Och att även jag vet det.
För en mansålder sen skulle jag ha klarat mig sämre. Då skulle varenda människa tilltalas med titel och efternamn, om de inte hörde till det lilla fåtal man var du med. Långt före du-reformen gjordes rent av försök med en ni-reform, för att komma ifrån titelsjukan och alla omskrivningar i passivform av typen ”ska det has lite påtår?”
Den tog sig aldrig riktigt. Och i dag är problemställningen så främmande att folk tror att ”ni” var det artiga tilltal man brukade använda förr.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om en genial ordbok som fler borde känna till.