Det var en speciell sorts vulkanlandskap vi ville titta på. Min hustru hade sett foton som såg rent utomjordiska ut, så när vi ändå var på Island tog vi oss till Akureyri, hyrde en bil och styrde mot den mycket lilla centralorten Reykjahlíð.
Och visst var det fint, vi knäppte massor av bilder, men lika fascinerande var själva trakten; att köra runt sjön Mývatn och med hjälp av guideboken leta oss fram till en avskild grotta där en underjordisk källa låg i fullständig stillhet och såg ut som om vi var de första besökarna någonsin där.
Jag tänkte hoppa i, men klipporna var för vassa och vattnet för varmt.
Här och där längs vägen såg vi märkliga formationer, som svarta tromber. Först fattade vi inte vad det var, men det var mygg som dansade i grupp. Sjön heter Myggvattnet av en anledning.
Vid en öde parkering ställde vi bilen för att gå ner till vattnet. Det var en stig på ett par hundra meter och medan vi gick märkte vi hur myggen kom. I förbluffande mängd. De var överallt, oavsett hur mycket jag viftade.
Det var som att dagen mörknade och luften försvann. Jag fick panik och sprang, och hamnade ovanpå en liten gräsklädd kulle.
Där fanns inte en mygga. I stället kändes en frisk bris från sjön, så jag antog att de inte gillade vinden. Medan jag långsamt hämtade andan tittade jag ner på marken där jag stod och insåg att gräset hade en ovanlig färg.
Det var inte gräsgrönt, utan mer liksom metallicskimrande. Och vibrerade det inte också? För det var inte gräset jag såg, utan alla de myggor – betydligt fler än grässtråna – som hade satt sig ner på marken med sina glänsande vingar för att inte blåsa bort.
Då blev det kusligt på riktigt. Som en skräckfilm i verkliga livet. Allt är bara mygg, de har tagit över!
Sen rusade jag ner till stranden, där var det också blåsigt och därmed lugnt. Minns jag rätt låg det en uppdragen eka där. Men jag och min hustru var de enda människorna – och mellan oss och bilen fanns alla myggen.
Det blev en rask språngmarsch tillbaka, och ett panikslaget fumlande med nycklarna för att komma in snabbt nog. Sen körde vi bävande därifrån och såg på de små tromberna av dansande myggor med en ny respekt.
Dagen efter vaknade vi utan ett enda myggbett. Det är tydligen fjädermyggor som håller till där och de kan inte stickas. Men inget djur har gjort mig räddare.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur lycklig man kan bli av en liten, liten plastkudde.
