I helgen såg jag det stockholmska krautbandet Audionom göra sin 25-årsjubileumsspelning. Eventuellt var det också sista gången centralgestalten Johan Hinders sjöng med dem.
Något av ett historiskt tillfälle, således, och på laddningen från scen gick inget att anmärka.
Var det nostalgi? Kanske, men mest var det ett magnifikt röj. Från åtta man som larmade så det stod härliga till.
Annorlunda kändes det ett par veckor tidigare, när schweizisk-ecuadorianska Hermanos Gutiérrez satt på scen inför ett fullsatt Cirkus och spelade romantiskt högspänd instrumentalmusik på bara två man, ekande av spaghettiwestern och gammal latinmusik.
Den intensiva melankolin i luften kändes nästan exakt som nostalgi. Trots att allt var nyskrivet av dem själva, och publiken rätt ung.
Men nostalgi är fult, läser jag allt oftare – och när folk häromveckan tävlade i att ta avstånd från Oasis återförening var nostalgiargumentet det vanligaste och mest dräpande.
Att osannolika tio miljoner människor försökte köpa biljett till återföreningen spelar då ingen roll. Kan man kalla det nostalgi är det inget att ta på allvar.
Själv har jag svårt att förstå vad som är så illa (förutom att jag alltså har lite svårt att avgöra vad som egentligen är nostalgi). Jag blir mest bara glad om jag råkar få höra en gammal, halvglömd låt och kastas tillbaks till någon tidigare epok. Men jag misstänker att det mer är ett sätt att skryta – att låta påskina att man enbart rör sig i frontlinjen och ser framåt.
Fast med tanke på hur mycket av allt vi ser och hör som bygger på äldre influenser, eller bara är några år gammalt, kräver det en rätt skarp vaksamhet för den som faktiskt vill leva sitt liv utan att ibland möta den ljuva doften av svunna tider.
För var drar man gränsen? Får man lyssna på Bach? Äta husmanskost? Se en Hitchcock-film? Dansa pardans? Återse vänner från förr?
Ett rimligare förhållningssätt är väl att man samlar på sig en del favoriter under åren, som man får ett särskilt band till och gärna följer i både upp- och nedgång. Ungefär som andra förhåller sig till fotbollslag.
Om dessa sen svänger förbi grannskapet är det ju knappast konstigt om man vill titta in och se hur de har det nuförtiden. Även om de kanske var ännu bättre vid någon annan tidpunkt. Vem vet, det kanske har hänt något väsentligt?
Facit har man bara i efterhand.
Och den värsta sortens nostalgiker är väl den som vägrar att gå och se ett band nu, ”för att inte förstöra minnet av hur bra de var 1995”.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur chilins styrka varierar hela tiden.
