Har man halkat ur tablå-tittandet på tv är det lätt att tappa koll på vad som sänds och när. Även om man fortfarande ser mest på SVT.
Så det var lite av en slump som jag noterade att den norsk-kanadensiska serien ”So long, Marianne” börjat sändas på söndagarna (andra avsnittet gick i förrgår).
Det måste ju vara en repris, tänkte jag eftersom vi såg hela serien i fjol, om norska Marianne Ihlen som hamnar på den grekiska ön Hydra i det tidiga 1960-talet och i den bohemiska konstnärskoloni som häckar där snart utvecklar ett komplicerat kärleksförhållande med en valpig Leonard Cohen.
Vi var lätt misstänksamma när vi provglodde på första avsnittet, men hade snart sett alla åtta. Det sista var vi till och med tvungna att vänta på, så det går att veta när vi tittade. Avsnittet las ut på sajten den 15 december i fjol, efter att de första kom redan i början av november.
Men det tog alltså till den 9 mars, mer än fyra månader, för SVT att börja sända serien i det som för inte så länge sen var kanalens huvudforum, alltså den dagliga utsändningen som presenteras i tv-tablån.
Än mer förbluffad blev jag efter att ha tagit del av säsongens stora musiksatsning, den tredelade dokumentärserien om ”Countrylandet Sverige”, där Magnus Broni letar kors och tvärs genom alla de förvånansvärt många och olika varianter som den amerikanska countrymusiken har gett upphov till i Sverige. Ett ämne som sällan har varit bredare än just nu.
Alla tre avsnitten släpptes den 21 februari och fick ett rätt stort genomslag. Men den tv-tittare som följer tablå snarare än att strömma får beväpna sig med tålamod. Serien verkar inte vara i närheten av att sändas reguljärt. Någonstans hävdade någon att den ”kanske sänds i sommar”.
Det tyder inte på något stort förtroende för produktionen från SVT:s sida. Även om någon kanske har gjort kalkylen att målgruppen ändå finns på SVT Play.
En helt annan kalkyl gjordes hur som helst kring ”Jag är monstret – filmen om Freddie Wadling”, som släpptes förra söndagen på SVT Play och därefter sändes i fredags, fem dagar senare.
Vilket är mer som man förväntar sig av produktioner som hör till prestigeutbudet, till skillnad från en halvkass evighetsdeckare som ”Fader Brown” som nu är inne på tionde säsongen på SVT Play utan att – om jag har fattat saken rätt – någonsin ha hamnat i SVT:s tablå.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om när hamburgaren kom till Göteborg – via några nu glömda kedjor.
