Sådär, då var det första kvartsseklet avklarat. Det nya millenniet är inte så nytt längre.
Tjugofem år är lika länge som från Elvis Presleys genombrott till Depeche Modes. Eller från utbrottet av första världskriget till det andra. Tjugofem år efter det krigsslutet var det redan 1970.
Och kommande år tar 2007:orna körkort.
Men för mig själv förblir millennieskiftet nyss. Trots att jag då kunde köpa äkta rysk kaviar till nyårskalaset i en fiskaffär vid Hornstull, utan att det blev ofattbart dyrt (alla fick en liten klick på en brödbit vid ankomst). Nu finns varken rysk kaviar i butikerna eller ens den butiken kvar.
Det är naturligtvis en åldersfråga; epokerna när man växer upp är ju både längre i tid och tydligare i detaljer. Just Elvis Presley hamnade i centrum på nytt när jag gick in i tonåren, det växte en retrovurm för 50-talsrocken och just då trillade han av pinn, 42 år gammal.
Det var en siffra som inte sa mig så mycket då. Han var gammal, det räckte. Sen dess har 42-åringarna blivit yngre.
Och 50-talet var då en helt annan värld, halvt mytisk eftersom jag själv aldrig upplevt den och så avlägsen att dess musik verkligen kändes som ny igen.
Åtminstone för mig, som inte hade hört den förut.
Men från millennieskiftet och framåt är det som att de nya decennierna slutade att bli urskiljbara för mig, som om allt efter 1990-talet är bara 2000-tal (vilket det ju var under en tid, men den tiden är inte längre).
Ändå rullar retrovågorna vidare, och 00-talet har redan återbrukats länge på sina håll. Vilket följer den gamla regeln att det tar max tjugo år innan allt kommer tillbaka som nostalgi.
Och 00-talet är inte så nyss. Det finns tonåringar som inte var födda då.
För en trettonåring i dag ligger nu 1977 lika långt tillbaka som 1929 gjorde för mig 1977. Det är en smula svindlande, tycker åtminstone jag. Så gammal som tradjazzen var då, så gammal är punken nu.
Och alldeles före punken fanns New York Dolls, som trettio år efter splittringen återsamlades kring sina två ännu överlevande medlemmar och gav ut albumet ”One day it will please us to remember even this”.
Det är snart nitton år sen, en medlem till har hunnit dö och titeln låter nu allt mindre ironisk och alltmer profetisk.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om en lurendrejare som får konkurrens av frälsaren själv.
