Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Fish and chips har jag alltid gillat. Som ung parvel på besök i Förenade Kungariket uppskattade jag särskilt att det gav så mycket mättnad för pengarna. På den tiden var jag så smal som om jag inte ätit alls de senaste veckorna – och ungefär lika hungrig.
Och redan då hade jag känslan av att ha kommit för sent, eftersom jag aldrig stötte på den klassiska serveringsformen med flottig fisk serverad rätt upp och ner i tidningspapper. Trots att världen ännu vadade i papperstidningar.
Särskilt systematiskt blev dock intresset aldrig. Men så sprang jag på en liten diskussion om vilket som egentligen var Londons bästa fish & chips-ställe. Lämpligt nog strax innan en ny Londonresa stod för dörren.
Det var således dags för uppgradering.
The Mayfair Chippy valdes dock omedelbart bort, eftersom detta ställe i stans tjusigaste kvarter även serverar kaviar, ostron och hummer samt har priser därefter.
Toff’s i Muswell Hill verkade däremot lovande, så dit åkte vi. En god bit norrut med t-banan, och så buss uppför berget till en liten förort så urtypiskt engelsk som om tiden stannat strax efter att den modernistiska bion från 1936 börjat sjangsera.
Lika avstannad kan denna matsal te sig, där lagom många dröjt sig kvar strax efter lunchrusningen och allt verkar så oansenligt normalt, förutom en färsk affisch som förkunnar att stället just nu ligger på topp 5 av ”chippies” i hela landet.
In kommer också en nästan aggressivt alldaglig tallrik. Den grovhuggna potatisen ser ut som all annan, fisken likaså. Men båda är så mjälla, saftiga och smakrika. Med lite tartarsås och en extra bytta grönärtsmos blir det en upplevelse att vårda länge, och vi beslutar raskt att hit ska vi återvända.
Dessvärre har vi fått ont om tid efter maten, och i kombination med de kraftiga höstvindarna ersätter vi vår tänkta rockhistoriska vandring med lite pekande från bussen. Den passerar nämligen både stället där bröderna Davies i The Kinks växte upp (samt puben mittemot som slår mynt av det) och huset som gav Fairport Convention sitt namn.
I gengäld finns en tredje liknande begivenhet inne på Toff’s, vars väggar är fulla av guldskivor av och bilder på Iron Maiden – i synnerhet trummisen Nicko McBrain.
– Han är stammis, förklarar kyparen.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur konstigt det är med slagordet ”No kings” i just USA.
