Efter terrordådet på Bondi Beach i Sydney i december hamnade fokus på den hjälte som brottade ner och avväpnade en av islamisterna. Just det att mannen själv var en troende muslim gav aktionen en extra stark aura av hopp om mänskligheten.
Tanken dyker upp vid Zoom-intervjun med Noah Wyle, huvudrollsinnehavaren i sjukhusserien ”The Pitt” (HBO Max) som utspelar sig på en akutmottagning i Pittsburgh. En bit in i den andra säsongen som nyligen haft premiär kommer det in en judisk patient som är en överlevare efter den verkliga massakern i synagogan Tree of life som ägde rum i staden 2018. Kvinnan får hjälp av en beslöjad sjuksköterska och tackar henne för hur det muslimska kollektivet i Pittsburgh stöttade den judiska gruppen efter attacken.
Seriens huvudrollsinnehavare Noah Wyle, själv av judisk börd, är tagen när han berättar om scenen för den samlade presskåren.
– Hur hemsk den massakern än var ville vi berätta om efterverkningarna. Hur den muslimska befolkningen samlade ihop pengar till de dödas anhöriga och …
Noah Wyles röst blir grötig. Han torkar bort en tår.
– Sorry, det rör fortfarande upp känslor. Men den delen av berättelsen kring Tree of life fick väldigt lite uppmärksamhet i medierna, så jag ville lyfta fram den. Den visar att det fortfarande finns omtanke och solidaritet där ute.
Den skäggige mannen med örnblick framstår, inte bara i just det här ögonblicket utan genom hela intervjun, som en oerhört sympatisk människa. Välformulerad, ödmjuk, begåvad. En stjärna till synes utan choser. Ungefär som den överläkare han spelar, Dr Robinavitch (Robby), som är seriens självklara mittpunkt.
”The Pitt” är ett tempostarkt kammarspel där varje avsnitt motsvarar en timme av Robbys tolv timmar långa arbetspass – skildrad i en hektisk walk and talk som får det omtalade korridorspringet i tv-serien ”Vita huset” att framstå som ”Den stora älgvandringen”.
”Jakten på vinster påverkar alla på sjukhuset negativt, från patienter till de som befinner sig längst ner i sjukhusets hierarki”
Även andra säsongen hyser dock 15, inte 12 avsnitt, vilket i sig är en kritisk kommentar till arbetssituationen för de inblandade. Personalbristen gör att alla, inklusive läkarna, tvingas jobba över. Här och där under säsongerna återkommer också lätta örfilar mot den profitdrivna amerikanska sjukvården. ”Vinster i välfärden”, som det heter här hemma.
– Jakten på vinster påverkar alla på sjukhuset negativt, från patienter till de som befinner sig längst ner i sjukhusets hierarki, säger Wyle som också skrivit manus till några avsnitt.
”The Pitt” är över huvud taget en smått progressiv serie som inte väjer för några knepiga ämnen. Som exempelvis den polariserade abortdebatten. I den första säsongen berättas det om en ung kvinna som blivit ofrivilligt gravid, och som trots sin religiösa mammas förmaningar till slut faktiskt genomför en abort. Vilket är extremt ovanligt i amerikansk film och tv (faktiskt även här hemma): den kvinna som först planerar abort ändrar sig i princip alltid i sista stund.
Noah Wyle håller med om hur det brukar se ut, men säger att alla i manusgruppen var ense om hur den delberättelsen skulle sluta.
– Men det är viktigt att inte bli dogmatisk. Vi tar upp många heta ämnen och försöker skildra dem med så öppna sinnen som möjligt. Det snabbaste sättet att få folk att stänga av, är att berätta för dem vad de ska tycka, fortsätter Noah Wyle, som inte vill att den mer högerlutande delen av publiken ska se detta som ”ytterligare liberalt Hollywood-bullshit”.
– Vi bryr oss verkligen inte om vilken åsikt tittaren har. Det är så här det ser ut på en akutmottagning i en storstad, det är så här folk beter sig och pratar, och publiken kommer göra sin egen tolkning. På så sätt blir det som ett Rorschachtest för åskådaren.
Serieskaparna har ändå enligt Wyle ett tydligt ärende: De hoppas att deras verk ska få empatin med medmänniskan att växa. I alla fall en aning.
Noah Wyles karriär skulle inte vara mycket utan de fiktiva sjukhusknegen. Han slog igenom som Dr Carter i den globalt populära tv-serien ”Cityakuten”, som hade jouröppet i hela 15 år (1994–2009). Ung och oerfaren stod han i skuggan bakom kollegan George Clooney vars race mot stjärnorna rivstartade där, som den stiligt stomatolleende Dr Ross.
När Clooney lämnade serien efter fem säsonger klev Wyle fram i rampljuset. Hans karriär har kanske inte gått lika spikrakt uppåt som Clooneys, snarare utvecklats i sidled med roller i diverse tv-serier. Men nu peakar han, ordentligt, med en serie som gått hem hos publik, prisjuryer och kritiker.
George Clooney lär ha sagt att han gärna skulle vilja vara med i ”The Pitt”, men har inte dykt upp i rutan än. Och lär nog inte göra det heller.
– Vi sade tidigt att vi inte skulle ha med några fler från ”Cityakuten”. ”The Pitt” ska vara en uppslukande upplevelse som ska kännas äkta, ha en nästan dokumentär känsla. Därför har vi bara valt unga eller okända skådespelare som inte ska leda uppmärksamheten åt något annat håll.
Jo, George Clooney i läkarrock hade onekligen krossat den intensiva illusion som Noah Wyle och gänget har byggt upp. Och den pågående juridiska konflikten med ”Cityakutens” upphovsman Michael Crichtons dödsbo, som hävdar att ”The Pitt” bara är en uppdaterad kopia av den gamla serien, gör inte en Clooney-cameo mer sannolik.
Noah Wyle är förutom huvudrollsinnehavare och manusförfattare även medproducent till serien. Denna säsong kliver han dessutom in som regissör.
– Skrivandet är en mer personlig process och det är så klart skönt att kunna göra det hemma vid skrivbordet, så att jag kan hänga mer med familjen. När man skriver tar man alla sina erfarenheter och gjuter in dem i olika rollfigurer. Det tvingar en att vrida och vända på sina egna åsikter och tankar. Det är en terapeutisk process, nästan katarsisk.
Regisserandet blir den perfekta motvikten, menar Wyle. Man måste vara bra på att kommunicera, lyssna, inspirera, vara organiserad, lösa problem.
– Man är lite som en schweizisk armékniv.
Filmnörden Noah Wyle är uppvuxen i stadsdelen Hollywood och ser inte med helt blida ögon på att Netflix ska köpa det gamla anrika filmbolaget Warner Bros. Han stämmer upp i en ödmjuk lovsång (bildligt talat, alltså, riktigt så yster är han inte) till det sistnämnda företaget, som han har jobbat för i 30 år.
– Det var ju det stora gangsterbolaget, cowboybolaget, Bogart-bolaget. Många av de mest ikoniska av Hollywoodfilmerna gjordes där. Jag får rysningar när jag tänker på allt som spelats in på de platser som jag har fått chansen att beträda. Kontoret i ”Alla presidentens män”, Ricks kafé i ”Casablanca” … det är helig mark.
Men nu ser vi slutet på en era, menar han.
– Begreppet ”the movie business” har tappat sin betydelse. Branschen har decentraliserats, av olika ekonomiska, teknologiska och kreativa skäl. Det är kanske oundvikligt men jag är en romantiker, jag kan inte låta bli att tänka att något som jag verkligen har älskat håller på att försvinna.
Noah Wyle avslutar intervjun med att tacka för alla frågor och säger något om hur givande det varit. Han verkar faktiskt inte vilja sluta prata med oss. Vilket är extremt ovanligt i sådana här pr-sammanhang. Men det kanske bara är ett skådespel, han är trots all en väldigt vass aktör.
Recension: ”The Pitt” hymlar inte om vådan av ett samhälle där vården styrs av personer med aktieportföljer
Här är veckans bästa strömningstips
