Recension: ”De ostyriga” av Malou Reymann

Kvinnohistorien är full av förtryck, begränsningar och förbud. I Sverige behöver vi bara blicka till 1920-talet för att hitta tvångsarbetsanstalter för ”undermåliga” kvinnor. Eller mot de 63 000 tvångssteriliseringar som utfördes i landet under fyrtio år.

Danmark har en liknande mörk historia. Kvinnor som spärrats in för att de ansetts ”sinnesslöa” eller ”okontrollerbara”, styrda av sina perversa impulser. En sådan blev i praktiken omyndigförklarad. Inte bara det, hon förlorade bestämmanderätten över sin egen kropp. Malou Reymanns verklighetsbaserade ”De ostyriga” är en plågsam påminnelse om att detta inte var särskilt länge sedan. Faktiskt finns flera likheter med idag.

Filmen följer en grupp kvinnor som placerats i anstalt på en avlägsen ö. Där ska de tyglas så att de kan släppas in i samhället igen – i bästa fall som ständigt övervakade pigor. Nykomlingen Maren (Emelie Krøyer Koppel), en tonåring som gillar att festa och dansa till jazzmusik, har svårt för auktoriteter vilket står henne dyrt. Sakta men säkert bryts hon ned totalt.

Hennes motsats är Sørine, en ung kvinna, vars historia är den mest rörande. Hennes dotter har tagits ifrån henne men en återträff är möjlig om Sørine bara lyder – och ser till att de andra kvinnorna gör detsamma. Alltså agerar intern säkerhetspolis. Jessica Dinnages hopbitna, kompakta kroppsspråk och strama skådespeleri gestaltar smärtsamt kvinnan som förlorat precis allt.

Det är oklart om Reymann med flit gjort de auktoritära figurerna, överläkaren och hemmets föreståndarinna, som personlighetslösa schabloner. Kanske spelar det ingen roll, detta är de unga kvinnornas film. Men någonstans blir man också nyfiken på vilka tankar och känslor som rättfärdigar dessa handlingar och frihetsberövanden. Felriktad välmening eller rent kvinnohat?