Nöjesmetropolen Brighton är en riktig höjdare

Utsiktstornets stora glasgondol, Brighton i360, stiger sakta mot skyn medan den snurrar 360 grader. Nedanför ser vi Brightons flera kilometer långa bärnstensfärgade strand och ett turkost hav. Den berömda nöjespiren skjuter ut i havet en bit bort och nästan rakt nedanför oss sätter två personer en segeljolle i sjön för att förenas med ett tiotal andra jollar ute bland snälla vågor.

Brighton är en favorit bland Londonbor på weekendresa eller sommarsemester, och bland välavlönade som flyttat till havet och tågpendlar till arbete i London. Så efterfrågan på bra restauranger och kul affärer ökar stadigt. Och sedan många år lockar sol och bad förstås.

Det eleganta utsiktstornet Brighton i360 öppnade 2016 och blev omedelbart en succé. Har man inte förbokat biljett är det ofta svårt att få plats runt solnedgången då trycket är som störst. Men det 162 meter höga utsiktstornet vid strandpromenaden Kings Road är i gång från förmiddag till sen kväll under högsäsong, och dagtid vintertid då turisterna är färre, även om Brighton inte alls går i lågsäsong-ide som många andra mindre badorterna längs den engelska kusten. Har man vägarna förbi vintertid hittar man billigare hotellrum, lika många matställen och kan ta sköna långpromenader längs havet. Klimatet är ju milt på sydkusten och skiner solen kan det kännas som vår när som helst under vintermånaderna.

Men de flesta vill så klart hit sommartid. Jag kommer med tåg och anländer till Brightons fina tågstation med sitt stora bågformade tak i glas och stål över perrongerna, byggt på sent 1800-tal. Och tack vare den började småstaden locka allt fler besökare. Men Brighton blev faktiskt trendigt ännu tidigare. Redan på 1700-talets andra hälft sökte sig Londonsocieteten hit efter att hertigen av Cumberland slagit sig ner här. Även kronprins George, som blev kung George IV, kom hit under perioder. Och han drog under sent 1700-tal i gång bygget av sagoslottet Royal Pavilion mitt i stan.

Från tågstationen är det nedförsbacke ända till havet längs Queens Road, som jag följer en bit innan jag svänger av en bit västerut till Hotel Pelirocco, där den kvinnliga personalen kallar alla gäster ”Love” och rummen har olika – ofta Brightonkopplade – teman. Solen gassar, så sedan är det dags för ett dopp. De små klapperstenarna som täcker stranden byts nere i vattnet ut mot sand, och det blir snabbt djupt.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Efter soltorkning och ombyte är det dags att gå på en matvandring där min charmiga guide Clarie Fuller, från Brighton Food Tours, ska ge mig en inblick i stadens moderna matscen.

På första stoppet, Riddle and Finns, blir det ostron och champagne, en härlig start, men många matstopp återstår.

– Visste du att Brighton är Storbritanniens veganska och vegetariska mathuvudstad? frågar Claire när vi vandrar vidare i restaurangtäta North Laine-området.

Happy Makis veganska sushi gör mig inte besviken. Att restaurangens verksamhet även inbegriper välgörenhet gör inte saken sämre.

Nästa stopp är inget för veganer. Brighton Sausage Company gör sina egna spännande korvar, som kan köpas hem eller ätas på plats. Det får bli en klassisk brittisk sausage roll, korvkött inlindad i smördeg. Efter lite indiskt på utmärkta Curry Leaf Cafe och hemgjord glass på Boho Gelato är det så dags för en pint – som intas på 1800-talspuben The Basketmakers Arms.

– Den är gammal, men långt ifrån äldst. The Cricketers på Black Lion Street öppnade 1547.

Sista stoppet blir Plateau, med idel smårätter av toppkvalitet, bara brödet är värt en omväg, och så serverar de spännande naturviner från franska småproducenter.

Efter all mat vilar jag på stranden i eftermiddagssolen.

Nästa dag är nästan lika fullspäckad – men matmängden mer rimlig.

Först Royal Pavilion som utvändigt ser ut som ett indiskt sagopalats, men invändigt har en fantasifull kinesisk stil. När jag strosar genom den ena paradsalen grandiosare än den andra har jag svårt att föreställa mig att drottning Victoria inte hade mycket till övers för Royal Pavilion, utan sålde det och flyttade möblerna till Buckingham Palace och Windsor Castle. Royal Pavilion omges av en fin trädgård och i ett av hörnen ligger The Dome, ett kungligt stall som blivit kulturscen. Där inne tog Abba hem segern i Eurovision Song Contest 1974 med ”Waterloo”.

Lewes Cresent ligger nära ändstationen för världens äldsta fungerande elektriska järnväg – Volk’s Electric Railway, vars öppna vagnar rullat 1,6 kilometer österut längs stranden från Brighton Palace Pier sedan 1883.

Intill piren ligger också akvariet Sea Life, som öppnade redan 1872 – ett tecken på hur tidig turismen var här. Höjdpunkterna här är de söta sjöhästarna, de stora maneterna, hajarna, den nyfikna­ åttaarmade bläckfisken och havssköldpaddorna som simmar ovanför oss i den glasade tunneln.

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

På eftermiddagen ökar trängseln på Brighton Palace Pier, invigd 1899. Då fanns det redan en annan lång pir på stranden, en bit västerut. West Pier invigdes redan 1866 och anlades under en period då ett stort antal nöjespirer uppfördes på olika engelska badorter. 1975 var West Piers så förfallen att den stängdes. En storm 2002 och två bränder året efter blev det definitiva slutet och nu återstår bara ett stålskelett ute i vattnet. Men Brighton Palace Pier lever och här finns restauranger, godiskiosker, barer, spelhallar och längst ut på den 525 meter långa piren ett kul nöjesfält.

Men nu är det dags för en utflykt. I England finns över 800 vingårdar, i grevskapet Sussex där Brighton ligger finns cirka 140 stycken. De flesta har satsat på mousserande viner, och många av vingårdarna är öppna för besök och flera har utmärkta restauranger.

Att ta sig till vingårdarna med lokalbuss är omständligt, då de oftast ligger bortom huvudvägarna. Har man tid är dock vandring ett populärt alternativ.

Jag väljer Great British Wine Tours, ett storslaget namn på ett ganska litet företag, där jag åker med grundaren Danny Edwards.

Men innan vi besöker vingårdarna kör vi till Seven Sisters, de berömda 200 meter höga klipporna mellan Brighton och Eastbourne. Längs vägen stannar vi till vid The Long man of Wilmington, en över 70 meter hög mansfigur på en brant sluttning.

– Det finns de som tror att den är från järnåldern eller ännu äldre, men undersökningar på 2000-talet tyder på att den skapades på 1500-talet, vilket ju är gammalt nog, säger Danny Edwards.

I närheten ser vi sedan en annan jättefigur på en sluttning – Litlington White Horse, som 1924 karvades fram ur vit kalksten.

Efter fish and chips på puben är det så dags att smutta svalt torrt mousserande vin på vingården Ridgeview där kommunikationsdirektören Mardi Roberts korkar upp åtta läckra viner.

Med ett par flaskor i bagaget far vi vidare till anrika Wiston Estate Winery som släppte sin första årgång viner 2008. Där plockar Tom Flint fram fem olika mousserande viner, också de väldigt läckra. En god avslutning på en smakrik resa på den engelska sydkusten.

Utsiktstornet Brighton i360 står på strandpromenaden och är 162 meter högt.

Här hittar du våra resereportage.