Norska Magnhild Haalke är värd en renässans för ”Allis son”

Ett tongivande bidrag till diskussionen om uppfostran och barns rättigheter levererade Astrid Lindgren i en ordfejd i Husmodern 1948: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Stämmer det är det lika sorgligt som oroväckande. Hur många har då inte uthärdat barndomen oälskade!

Ändå önskar jag att det vore sant – en strikt genetisk förklaringsmodell ter sig nästan lika obehaglig som gångna tiders ödestro. I synnerhet önskar jag det när jag läser Magnhild Haalke. Hon var en norsk lärare. 1935, vid 50 års ålder, debuterade hon som författare med barndomsskildringen ”Allis son” som hyllades internationellt och översattes vitt. Därefter skrev hon ett tjugotal romaner och novellsamlingar innan hon dog 1984. För fem år sedan lyftes hon ur glömskans flod, hur hon nu hamnat där, när ”Allis son” återutgavs i hemlandet. Helena Hansson har nyligen överfört den till en både vardagsnära och andlös svensk prosa.

Sjömanshustrun Alli bor med sin son Elling på glesbefolkade Bekkerøya långt ut på den trøndelagska kustlinjen. Hennes man är på sjön åratal i stöten. På nåder huserar Alli hos svärföräldrarna, men inne i storstugan vill de varken ha henne eller barnbarnet.

När vi möter dem första gången är Elling fem år och lite eljest, som det heter. Han är en fantasifull rimsmed i lågskor, som kan bli fasligt arg. På förmaningar lyssnar han inte så noga, och lyssnar han tolkar han dem antingen bokstavligen eller alltför självständigt. Vad ska förresten en gosse med vackra rim till på en vindpinad ö i det norska skärgårdsbandet? Där behövs inga ord, bara starka och köldtåliga nypor som kan vittja torsken ur nätet och banka den lealös mot hällarna.

Bekkerøya är en vacker plats, förstår man. Vattnet svart och trolskt, vid klart väder blänker det som en silvermatta. Men på ön råder trångsynthet. Hur det ser ut är minst viktigt som hur det är. Alli räds grannarnas dom över hennes underliga son. Inte av inställsamhet eller jagsvaghet – även om sådana laster också förekommer – utan för att grannarnas välvilja är alldeles livsnödvändig. Det är grannmännen som ror Elling till land när Alli är opasslig och grannkvinnorna som kokar vatten när förlossningsvärkarna kommer.

Med djärv psykologisk realism skildrar Magnhild Haalke ett mycket litet samhälle dit psykologin inte nått. Berättarens tåliga klarsynthet står mot ordlösheten och våldsamheten i öns dunkla, dragiga timmerstugor. Det är en klaustrofobisk läsupplevelse, beklämmande rent ut sagt. Mörkret tätnar sida för sida.

Elling börjar skolan, varje dag ror Alli flera timmar in i viken för att inte behöva ha honom inackorderad, till slut går det inte mer och han uteblir. Länsman utmäter böter. Ellings fantasier och oregerlighet växer. Nog älskar Alli honom, men hon saknar kraften och alla verktyg. Det händer att hon inte vet annan råd än att försöka piska ovettet ur Elling. ”Du har förstört mig du – förstört mig du!” stammar han rasande när han rätat på sin gängliga kropp.

Man förstår honom inte, han måste bli en annan. Ingen anar hur det ska gå till, inte för att man öppet samtalar om sådana saker på Bekkerøya. Det är en fasansfull ensamhet som Magnhild Haalke mästerligt frammanar. Förgäves söker jag i berättelsens periferi efter vägar ut ur eländet.

Monotonin bryts när Alli som straff bränner Ellings blå skrivbok där han antecknat sina vackra ord och rimmade verser. Förlusten är gruvlig och lossar helt hans förtöjningar till normaliteten. I den stunden blir ”Allis son” ett ödesdrama, och Elling en litterär olycksbroder till Ben, den oönskade och obegripliga pojken i Doris Lessings roman ”Det femte barnet”.

Utan skrivboken kliver han ur askan i elden. Snaran dras åt. Katastrofen hovrar över holmen.

Hade ”kärlek, mera kärlek, och ännu mera kärlek” kunnat rädda Alli och hennes pojke? Magnhild Haalke har den goda smaken att lämna frågan åt läsaren att besvara. ”Allis son” är en suverän och mogen tragedi. Min egen omläsning lär dröja, den förlorade sonen får mig ur gängorna, men Haalke är värd en renässans.

Läs fler texter av Sandra Stiskalo här, och fler av DN:s bokrecensioner här