Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Sakprosa

Gunnar Lindstedt

”Northvoltfallet”

Volante, 264 sidor

Av en slump befann jag mig i Skellefteå i oktober 2024 när beskedet kom att också Volvo cars drog sig ur Northvolt. Krisbeskeden hade duggat tätt, dödsfall och arbetsplatsolyckor rapporterats, viktiga samarbetspartners hade en efter en hoppat fallskärm från projektet.

Men, sade många i staden, projektet är ju… nödvändigt? Världens batteriproduktion är koncentrerad till få händer i Sydostasien, samtidigt som alla ropar efter den ”gröna omställningen”. Alltså kan ju ett projekt med en stor batterifabrik på europeisk mark knappast tillåtas gå omkull. Ett halvår senare, i mars 2025, var konkursen ett faktum.

Nu sätter den rutinerade ekonomijournalisten Gunnar Lindstedt tänderna i historien. Ingen är så väl rustad att skildra turerna kring Northvolt som Lindstedt, vilken också skrivit om vårt katastrofala oljeberoende i ”Svart jord” (2008). Tidvis är detta en bladvändare.

Boken består egentligen av två delar. Först uppgångsfasen, där journalisten Lindstedt med noggrann äckelfascination följer hur företagsgrundarna Peter Carlsson, Harald Mix och Paolo Cerruti får allt fler ombord på sin kapitalkarusell. Så långt är boken en finansthriller. Sedan kommer upplösningen, där Lindstedt framträder som sträng moralist.

Så hur gick det till när 100 miljarder kronor bara försvann, flera människor dog och tusentals lockades flytta till norra Sverige för att sedan stå utan jobb?

Lindstedt skildrar både den välgrundade ekonomiska verklighet som fick tunga investerare att verkligen se Northvolt som en samhällsviktig satsning – och den sinnesförvirrade tjurrusning som pågick på insidan. Ska man söka någon förklaring till att det gick så långt får man söka en delförklaring i ”Elon Musk-sjukan” och en allmän entreprenörsförgudning som sätter rationalitet på undantag.

Såväl Peter Carlsson (som talat öppet med Lindstedt under skrivandet) som hans tidiga parhäst Paolo Cerruti kom från Tesla. De hade sett hur en mediehajp faktiskt resulterat i rullande bilar folk ville ha, bilar som samtidigt signalerade lyx och miljömedvetande. De satte igång en investeringsspiral efter samma mönster.

Men mycket snabbt får man med sig såväl Volkswagen som Goldman Sachs

Här påminner Lindstedts bok om många andra i genren, där driftiga och vältaliga startuppare springer gatlopp med sin idé genom de kapitalstarkas styrelserum. Det handlar hela tiden om ”fake it till you make it”, vilket alla inblandade vet. Men mycket snabbt får man med sig såväl Volkswagen som Goldman Sachs.

Volkswagen försöker ta sig tillbaka på fast mark efter avslöjandet om fusk med avgasmätningar, och har på egen hand sonderat möjligheter att köpa kobolt till batterier från en kinesiskägd gruva i Kongo – där många arbetare är barn. Men som de kinesiska cheferna på plats sade var det ingen idé att satsa någon utbildning på dem, då arbetet var så giftigt att de var döda före tjugofem. Då lät produktion i norra Europa som ett betryggande alternativ.

Allt går också vägen fram till den faktiska etableringen i Skellefteå. Även om man i efterhand förstås tycker att just det storskaliga och överdrivna borde varit varningssignaler. Men av samtidens finansvärld tolkades det tvärtom i det längsta som trovärdighet. (Elon!) Lindstedt citerar en anonym källa: ”Från utsidan såg det verkligen fantastiskt ut, Northvolt var framtiden. Men folk inifrån såg snart att det var fake. Det var aldrig ett batteriföretag, snarare ett pr-marketing company.”

De kinesiska maskinerna fungerade aldrig, de tekniker som flögs över var allt annat än hjälpsamma och manualerna bara på kinesiska

Produktionen kom aldrig riktigt igång. Leveranser uteblev. Volkswagen drog sig ur och tog över fabriken i tyska Salzgitter som kanske, kanske inte, snart börjar leverera. De kinesiska maskinerna fungerade aldrig, de tekniker som flögs över var allt annat än hjälpsamma och manualerna bara på kinesiska. Likt andra som skrivit om saken vädrar Lindstedt sabotage.

Han påpekar att det ännu inte blivit någon rättsprocess kring den ekonomiska sidan av saken (däremot kring dödsfall och arbetsskador): ”Varför verkar så många välja att sopa hela affären under mattan och bara gå vidare? Gäller samma sak för de politiker som varit inblandade eller för rättsapparaten i stort? Är det verkligen möjligt att kraschen i Northvolt inte kommer att få några rättsliga efterräkningar?”

Min enda invändning mot Lindstedts initierade skildring är att just politiken kommer lindrigt undan; svenska ministrars agerande nämns bara i förbifarten. Men när finansmännens striptease är över kommer Lindstedts slutsats. Världen har helt enkelt inte de mineraltillgångar som fordras för en jämn ”grön omställning” – inte med dagens batteriteknik.

Han kallar rakt på sak en sådan utopi för ”kollektiv hallucination”. Den omställning som ändå pågår präglas av en populistisk av-på-politik där bonusar och statsstöd kommer och försvinner över en natt. Kärnkraftsförespråkarna lever även de, med Lindstedts ord, ”i det blå”. Och, skriver han, kanske ser vi nu början till de stora råvarukrigen i en sönderfallande värld, med Trumps invasion av Venezuela och blockeringen av Hormuzsundet:

”Om stormakterna i stället för att skala ner sina teknologiska drömmar, tvärtom sätter i gång en världsomspännande maktkamp om de begränsade naturresurser som återstår – är risken för krig och katastrof uppenbar. Kanske är det detta vi nu ser inledningen på.”

Läs mer:

Vd:n efter Northvoltkraschen: ”Vi kanske blev lite för kaxiga”

Lyten – Europas räddare eller ännu ett batterifiasko?

Share.
Exit mobile version