Knappt har ”Cobra kai” (2018–2025) hunnit avslutas men redan nu får vi återse Daniel LaRusso (Ralph Macchio). Han är det ursprungliga mobboffret i ”Karate kid: Sanningens ögonblick” (1984) som med hjälp av Mr Miyagi (Pat Morita) lyckades bekämpa plågoandar med kampsport.
Nu är turen kommen för ny hackkyckling, ny stad, ny karateskurk i svart dräkt – men mycket är sig likt i ”Karate kid: Legends”. Återigen handlar det om en karateturnering där offret får chansen att på de mest bokstavliga vis slå tillbaka mot översittarna.
Uttjatat koncept? Givetvis, men det är inte nödvändigtvis originaliteten som gjort franchisen så populär. Man vill se mentorskap, träningsmontage och segerglädje i närbild. Även om ”Karate kid: Legends” utformats som en nyversion av första filmen är den även tänkt som en nostalgikick för gamla fans, vilket blir nog så tydligt med inledningens utdrag från ”Karate kid II: Mästerprovet” (1986).
När den nya karateungen Li Fong (Ben Wang), i själva verket en kung fu-utövare från Beijing som flyttat med sin mamma till New York, hamnar på den lokala pizzerian får han genast upp ögonen för ägarens dotter (Sadie Stanley). Snart tar nykomlingen på sig att träna upp hennes pappa, en pizzabagande ex-boxare (Joshua Jackson) som blivit skyldig fel människor pengar.
Under första besöket frågar Li Fong om ostfyllda kanter, men får veta att äkta pizzerior minsann inte serverar sådant trams. Och varför skulle man vilja baka in en sådan avgörande ingrediens? Ostigheten har alltid varit synlig i ”Karate kid”-filmerna. Så även här när gullig ungdomskärlek varvas med akrobatisk koreografi, fåniga oneliners och en natt-och-dag-tydlig uppdelning mellan onda och goda.
Fanservicen är generös. Förutom att dra tillbaka Jackie Chans rollfigur från rebooten ”The karate kid” (2010) flygs även LaRusso in från soliga Kalifornien. En shifu, en sensei. Eller ”två grenar, ett träd” som man formulerar det här, vilket har sin historiska bakgrund i hur karaten uppstod på japanska ön Okinawa via kinesiska influenser.
I dagens filmvärld kan ”två grenar, ett träd” även förstås som Hollywoods anpassningar efter den kinesiska biomarknaden. Chan eller Macchio närvarar precis länge nog för att kunna användas i marknadsföringen. Visst hinner man ändå påminnas om underdog-berättelsens eviga attraktionskraft, men det är märkligt hur lite man gör av ett så potentiellt känslosamt möte mellan älskade rollfigurer. Var är värmen, passionen och tårarna? I stället bjuds man på en godkänd fryspizza som hade mått bra av extra ost.
Se mer. Slagfärdiga kampsportsfilmer för de yngre: ”Tre ninjas” (1995),”Kung fu panda” (2008), ”Dragonball evolution” (2009).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall
