Nu blir Ingrid Carlberg ständig sekreterare: ”Litteraturens framtid står på spel”

Det är ett år sedan du fick frågan om att bli ny ständig sekreterare i Svenska Akademien. Har det varit en lång väntan?

– Nej, jag har haft fullt upp med att avsluta saker och sätta mig in i saker. Så det har varit ett ganska splittrat år.

Är det mycket man måste sätta sig in i?

– Ja, det skulle jag säga. Det är ett väldigt ansvarsfullt uppdrag. Det är så mycket mer än att bara träda fram genom den där dörren och tillkännage Nobelpriset. Det är ju ett heltidsuppdrag. Det är många styrelseuppdrag och du ska verkställa alla Akademiens beslut.

Det är ovanligt med arbetsplatser där man ska styra över personer som tidigare har haft ens jobb. I ditt fall är det fyra stycken. Hur tror du det blir?

– Jag har inte prövat än, men jag kan konstatera att för Mats Malm ser det ut att ha gått bra. Det kanske är en utmaning, men det är i så fall inte den största. Jag skulle vilja vända på det och säga att det bara är en styrka när man kommer in ny. Det är så mycket visdom som sitter i väggarna och så mycket erfarenheter som finns runt bordet som man har en väldig nytta av. När man kommer där på darriga ben och ska försöka axla det här ansvaret tycker jag bara att det är en fördel.

Är du nervös inför uppdraget?

– Det är klart att jag är lite pirrig, det måste jag erkänna. Men jag tänker att jag bara kan vara mig själv och göra mitt allra bästa.

Vad tänker du är den största utmaningen?

– Det är nog att jag måste ställa om. Jag har ju levt som mer eller mindre fri författare i femton år. Plötsligt går jag in i en schemalagd tillvaro med möten och sådant. Det kommer att bli en omställning.

Din bok ”Den osynliga ledamoten”, om 1700-talsförfattaren Anna Maria Lenngren som hade stort inflytande över Svenska Akademien utan att själv vara invald, kommer i september, kort innan du ska presentera årets Nobelpristagare i litteratur. Är det dålig planering eller en bra pr-strategi? Det låter som att det kan bli väldigt stressigt.

– Jag har noterat det också. Jag försöker ladda, men det är helt enkelt en slump att det blev så. Det har varit bestämt länge med boken. Att jag skrev den bottnar i ett uppdrag jag hade i Akademien att skriva en minnesteckning om Anna Maria Lenngren. Då blev jag så förtjust i och fascinerad av henne att jag bara måste skriva en bok om hennes liv i 1700-talets Sverige. Det viktiga var att hinna klart med den i tid så att jag också hann förbereda mig för det här nya uppdraget, och det har jag gjort. Så det är lugnt.

Du har en bakgrund i journalistiken och facklitteraturen. Kan man se valet av dig till ständig sekreterare som ett steg för Akademien åt ett mer samhällsinriktat och utåtriktat håll, bort från det mer estetiska?

– Att jag skriver sakprosa betyder ju inte att jag inte är intresserad av det estetiska. Men tiderna förändras och det har länge varit så i Akademien. Det är ingenting som kommer med mig. Om man ska fullfölja uppdraget vi har, att främja den svenska litteraturen och det svenska språket, kan man ju inte stänga in sig på sin kammare och putsa på sin nimbus. Det handlar faktiskt om att försvara litteraturens roll i samhället, och det är en utmaning som kräver närvaro.

Vad är Akademiens största utmaning i dag?

– Litteraturens framtid står på spel på ett helt annat sätt än tidigare, med en läskris, sjunkande utgivning och ett minskande antal recensioner. Det är en fråga vi ägnar oss mycket åt i dag. Vi har dragit i gång stora satsningar och samarbeten på det här området under de senaste åren. Den sviktande läsförmågan i landet är ett akut problem som vi måste vara med och försöka göra något åt.

Vad tänker du om AI och dess påverkan på språket och litteraturen?

– Att utvecklingen av AI förändrar förutsättningarna för litteraturen kan man räkna ut redan nu. Om Akademien ska sköta sitt uppdrag så måste vi ta reda på hur det kommer att påverka det svenska språket, litteraturen och det litterära skapandet.