– Vi väntar på nyheter om fred varje dag. Vi kollar nyheterna varenda morgon. Alla väntar.
Liza talar i telefon medan hon kör bil i Sankt Petersburg. Jag hör att vindrutetorkarna är på, antagligen på grund av snöblandat regn. Vårarna i Petersburg är slaskiga.
Denna 44-åriga projektledare var min stallkompis medan jag bodde i Ryssland. Av säkerhetsskäl har jag ändrat hennes namn, liksom för de övriga personerna i den här texten.
När ryska armén inledde sitt fullskaliga anfall mot Ukraina blev Liza chockad, men trodde att den så kallade specialoperationen snart skulle vara över. Tre år har gått. Nu säger USA:s president Donald Trump att Ukraina inte ska bli Natomedlem, och att Ryssland troligen får behålla en del ockuperade territorier som en del av ett fredsavtal.
Ett hopp om fred har tänts i Ryssland. Det märks till exempel på bilförsäljningen. Utländska bilar är dyra på grund av sanktionerna, men det har hela tiden funnits en marknad – bilarna importeras via andra länder. Men i februari föll försäljningen av utländska bilar med 25 procent, precis efter att Trump hade inlett sin så kallade fredsprocess. Folk verkar alltså tro att sanktionerna kommer att avskaffas.
Enligt det oberoende opinionsinstitutet Levada vill 75 procent av de ryska medborgarna att det ska bli fredsförhandlingar. Levadas forskare Denis Volkov säger att det är tack vare Trump.
– Medlemmarna i våra fokusgrupper ser Trump som en affärsman, som det går att komma överens med, säger Volkov till den ryska tidningen Forbes.
Den ryska medelklassen, van vid att resa och konsumera i väst, följer med nyheterna med stigande intresse.
– Tidigare tittade jag inte på nyheterna alls. Nu kollar jag dem varje morgon, för jag hoppas att något ska hända. Men det händer ju inget. Bara ord, säger Liza.
Hon vill som vanligt inte säga något konkret om kriget. Det är ofta nästan omöjligt att tala med ryssar om de ryska krigsbrotten i Irpin och Butja, bombningarna av civila i Dnipro, ukrainska soldater som tas som krigsfångar och blir torterade och avrättade. Svaret är konsekvent: Det går inte att veta vad som är sant.
Liza säger emellertid något annat: Att hon förstår varför ukrainarna inte längre gillar ryssar.
– Jag kan sätta mig in i deras ställe, om det blev krig i mitt land. Klart att man inte skulle säga tack. Klart man skulle bli upprörd om någon säger ”det är väl inte så farligt”, medan människor dör.
Exakt vad som pågår i Ukraina vet hon inte och vill inte veta – hon har en lång nyhetspaus bakom sig och alla oberoende nyhetskällor i Ryssland är förbjudna. Men att det är något förfärligt, det förstår hon. Eventuellt beror det på att antalet ryska män som varit vid fronten nu är så stort att även medelklassen i Sankt Petersburg träffar före detta frontsoldater.
Sådana möten har stärkt Liza i hennes uppfattning att det ”inte finns något att kriga om”.
– Jag har en bekant som var åtta månader vid fronten. Hans grupp stötte en gång ihop med ukrainska soldater, antagligen av misstag. De stod där ansikte mot ansikte, och så slutade det med att de kom överens om att inte strida. De gick åt varsitt håll.
Anatolij, en knappt sextioårig reklamfotograf, säger att affischerna som uppmanar unga män att bli kontraktsoldater har blivit färre.
– Tidigare hade vi alltid en massa annonser i trappuppgången som erbjöd militärkontrakt. Jag har rivit ner dem i flera år. Nu ser man dem inte längre. Krigsplakaten på stan har också blivit mycket färre.
Anslagen var enligt Anatolij ytterst impopulära och blev ständigt nedrivna – inte bara av honom själv.
– Nu märker jag att människor hoppas på fred. Jag hör folk tala om att det kanske snart går att resa till Finland igen. Tonen i nyheterna har ändrats, men jag vet inte om det gäller de statliga nyheterna, för jag följer inte dem. Jag läser (den oberoende nyhetssajten) Meduza och ryska BBC. Där känns det som att det har blivit mer pragmatiskt.
Anatolij undviker de Kremllojala medierna eftersom han inte står ut med den aggressiva tonen och den hysteriska propagandan. Han säger att de flesta människor han känner bara har fokuserat på sina egna liv de senaste åren.
– Kriget pågår inte i Petersburg. En normal människa kan inte hålla kriget i huvudet hela tiden.
Men kriget finns där ändå. Olga, 43, har precis kommit hem från ett läkarbesök med sin son när jag ringer henne. Sonen har fyllt 16 och då måste han enligt rysk lag skriva in sig i armén.
– Jag följde med honom för han har haft problem med ryggen och jag ville vara säker på att läkarna skriver in det. Om föräldrarna inte är med antecknar de bara ”helt frisk”. Myndigheterna bryr sig inte om vad minderåriga säger.
Det är så man gör i Ryssland för att slippa värnplikten – man gör allt för att hitta kryphål. Att demonstrera mot kriget kan leda till en fängelsedom, i stället rundar man systemet för att slippa delta.
Olga son blev klassad i kategori B. Det betyder att hans problem är obetydliga och han anses klara av militärtjänsten.
På rekryteringskontoret sade de till mig att jag inte skulle vara så nervös, ”snart är kriget slut”. Det hoppas jag också. Men jag tror det blir en dålig och orättvis fred för Ukraina.
– På rekryteringskontoret sade de till mig att jag inte skulle vara så nervös, ”snart är kriget slut”. Det hoppas jag också. Men jag tror det blir en dålig och orättvis fred för Ukraina, säger Olga.
Det innebär, säger hon, att det antagligen blir krig på nytt.
– Varför skulle ukrainarna acceptera att bli av med territorium? Varför skulle de gå med på det? Det är väldigt oklart för mig exakt vad de har blivit lovade. Om kriget tar slut så att folk slipper dö är det bra, men på vilka villkor? Kanske det blir bra för oss, men knappast rättvisa för Ukraina, säger Olga.
Hon har varit emot kriget från första början. Det har lett till konflikter och förlorade vänskaper.
– Nu verkar det som om amerikanerna överger Ukraina. De kommer överens med Putin. Då blir det ju ännu mer meningslöst att så många dog vid fronten.
De flesta av Olgas bekanta tänker inte så, säger hon. De vill bara att kriget ska ta slut.
– Och det vill jag själv också. Men jag är skeptisk för jag tror inte att det kommer att gå snabbt eller vara slutgiltigt. Det är fortfarande oklart för mig var Trump egentligen vill ha av Putin.
Det är fortfarande oklart för mig var Trump egentligen vill ha av Putin.
Olga tror inte heller att Europa öppnar gränserna.
– De har ingen anledning. De har ju inte velat ha det här kriget.
Anatolij förväntar sig en ekonomisk kris i Ryssland så fort det blir fred.
– Vår ekonomi är uppblåst av kriget. De som jobbar inom militären får mycket pengar nu, men i den verkliga ekonomin finns inga pengar. Räntorna för att ta lån är 30–50 procent. Bankerna erbjuder 25 procent på sparkonton. Hur kan de ha råd med det? Det måste vara ett pyramidspel, sådant som vi hade på 1990-talet. Har man pengar är det bäst att lägga dem i madrassen eller köpa dollar eller euro, anser Anatolij.
Tanja, 51, bor i Moskva och jobbar med marknadsföring. Hon har nyligen kommit hem från en semesterresa till Italien – före kriget skaffade hon sig ett femårigt Schengenvisum, som fortfarande är giltigt. Till Italien flög hon via Istanbul, som har blivit ett nav för resande ryska medborgare.
– Men det är många som reser till Asien nu. Eller så reser de inom Ryssland. Tydligen blir mer pengar kvar i landet, för jag har aldrig sett så många kaféer i Moskva som nu. Det är samma sak ute i provinserna. Nyligen semestrade vi i Tomsk i Sibirien och de hade väldigt bra service. Trevligt hotell, bra restauranger. Så såg det inte ut i de ryska provinserna förr.
Enligt det oberoende opinionsinstitutet Levada har alltså andelen ryska medborgarna som vill ha fredsförhandlingar ökat betydligt – från 62 procent i maj 2023 till 75 procent i februari 2025.
Samtidigt är det bara 28 procent som vill att Ukraina ska återfå ockuperade territorier.
Den siffran har knappt rört sig alls.
Fotnot: Anna-Lena Laurén var under åren 2016–2023 DN:s korrespondent i Moskva och Sankt Petersburg, och var därefter stationerad i Kiev. I dag är hon tidningens korrespondent i Berlin.
