När Javier Milei äntrade scenen på det republikanska konventet CPAC i februari hade han med sig en ovanlig present till sin nedskärningsfrände Elon Musk. En skinande motorsåg prydd med texten Viva la libertad, carajo (”Leve friheten, för helvete”), som den solglasögonprydda mångmiljardären ruskade med ett bröl.
Enligt denna definition av frihet skärs den alltså fram medelst sågklinga genom välfärden. Eller som den argentinska presidenten förklarar i en intervju med tidningen The Economist: ”Mitt förakt för staten är oändligt.” Ändå har han inget emot att utnyttja dess våldsapparat mot demonstranter, vilket för många i Argentina påminner om diktaturens dagar.
Från höger till vänster sägs dagens högerpopulism vara ett uppror mot decennier av nyliberalism, men som motorsågsduon visar verkar det snarare finnas en kontinuitet. Det är i varje fall tesen i ”Hayek’s bastards” (2025) av den kanadensiska historikern Quinn Slobodian, som efter böckerna ”Globalists” (2018) och ”Crack-up capitalism” (2023) än en gång djupdyker i nyliberalismens inre liv.
Denna gång visar han hur den nya extremhögern knappast står i motsats till den nyliberala rörelsen, utan delvis växer fram inom den.
Bakgrunden spårar han i Sovjetunionens fall. Vänstern beskriver gärna kalla krigets slut som ett segertåg för nyliberalismen, där kostymkillar i bakåtslick polerade bystar av ekonomerna Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises.
Men denna rörelse fruktade snarare att det kalla kriget var förlorat – välfärdsutgifterna var fortsatt höga i hela väst, och hade kompletterats med mångfaldsprogram och andra mekanismer för utjämning som nyliberalerna betraktade som naturvidriga.
Den kommunistiska hydran var inte dräpt, snarare hade flera nya huvuden växt ut: feminism, antirasism, klimatkamp.
Som svar på detta vände man sig till naturvetenskaperna, för att hitta sätt att framställa hierarkier som naturliga. Slobodian kallar något otympligt syntesen för ny fusionism: en höger där tron på marknadens suveränitet förenas med en ny darwinism, där skillnader i intelligens, kultur och genetik används för att förklara varför vissa grupper lyckas – och andra inte.
Murray argumenterade för att svarta föddes dummare, och att insatser för omfördelning och positiv särbehandling därför inte bara är ineffektiva utan även orättvisa
En centralfigur är Charles Murray, statsvetare och framstående medlem i Mont Pelerin-sällskapet (MPS), som grundades av den nyliberala förgrundsfiguren Friedrich Hayek. I den kontroversiella boken ”The bell curve” (1994) argumenterade Murray för att svarta föddes dummare, och att insatser för omfördelning och positiv särbehandling därför inte bara är ineffektiva utan även orättvisa.
Under en föreläsning för det nyliberala Atlasnätverket 2006 förtydligade han varför naturvetenskapen var det perfekta vapnet mot idealen om jämlikhet: ”Den explosiva tillväxten för genetisk kunskap betyder att vetenskapen inom några år kommer att kunna förklara exakt hur kvinnor skiljer sig från män, svarta från vita, fattiga från rika, eller för den delen, holländare från italienare.”
Två andra viktiga figurer inom MPS är Murray Rothbard och hans efterföljare Hans-Hermann Hoppe, som förde arvet efter Hayek i reaktionär riktning.
Murray Rothbard kombinerade marknadsfundamentalism med en längtan efter social ordning, där staten visserligen skulle vara liten – men tillräckligt stark för att fängsla, slå ned och utvisa dem som störde. Tillsammans med Lew Rockwell och Ron Paul lanserade han under 1990-talet ”paleolibertarianismen”: en förening mellan ekonomisk ultraliberalism och etnonationalism, homofobi och förakt för demokratin. I nyhetsbrevet ”Ron Paul’s rurvival Report” förespråkade den senare rasseparation och beskrev haitiska flyktingar som ”AIDSians” som ville segla till ”United States of Welfaria”.
Hans-Hermann Hoppe tog detta ett steg längre. I boken ”Democracy. The God that failed” (2001) beskrev han demokratin som en historisk parentes – en ”mjuk kommunism” – och att endast en privatägd, monarkisk ordning kan skydda äganderätten från massans rovlystnad. För att upprätthålla detta krävs det, enligt Hoppe, att ”onormala” och ”parasiter” – homosexuella, invandrare, vänsterintellektuella – tystas, isoleras eller kastas ut.
Med titelordet ”oäktingar” vill Quinn Slobodian visa att även om den nyliberala frontfiguren Friedrich Hayek under 80-talet började beskriva marknadsekonomin som väsenskopplad till den västliga kulturen, blandade han aldrig in biologiskt tänkande. Detta är i stället en samtida utveckling inom den nyliberala rörelsen.
Den nya fusionen av nyliberalism och biologism har i sin tur haft stort inflytande på dagens högerextrema rörelser.
Särskilt tydlig är denna koppling i Tyskland. Där bildades 2012 det tyska Misesinstitutet, som snabbt blev en idémotor för partiet Alternativ för Tyskland. Quinn Slobodian skriver att den tyska grenen inte bara har återpopulariserat österrikisk ekonomisk teori, i Hayeks efterföljd, utan också lagt grunden för partiets retorik om en ”kulturell nedgång”, ”migrationens kostnader” och behovet av en ny elit. Ett nyliberalt språk om konkurrens, effektivitet och självförsörjning, förklätt till folkligt missnöje.
Och när Javier Milei fick frågan om vem han föredrog av Ludwig von Mises och Friedrich Hayek kontrade han med att hylla Maurice Rothbard som ”en av frihetens främsta tänkare”.
Ju mer ojämlikheten växer, desto mörkare teorier behövs för att kunna legitimera den
I ”Hayek’s bastards” finns en förklaring till varför ett etnonationalistiskt parti som Sverigedemokraterna låter som slipsbärande marknadsliberaler när de pratar om friskolorna. Liksom varför självutnämnda liberaler som Sofia Nerbrand och Adam Cwejman ändå obrytt hyllar en högerextremist som Elon Musk.
Eller varför nyliberala tankesmedjan Timbro tidigt bjöd in Charles Murray för att föreläsa om frihet, medan högermagasin som Kvartal och Fokus ständigt flirtar med hans nyliberala IQ-rasism. Ju mer ojämlikheten växer, desto mörkare teorier behövs för att kunna legitimera den.
I Sverige är denna gren av nyliberalismen inte särskilt stark. Så jag förstår att Svenska Dagbladets Mattias Svensson kände ett behov att för Timbros räkning avfärda Slobodians förra bok som ett ”djupt ohederligt försök att smutskasta alla anhängare av frihet och kapitalism” (Smedjan, 13/6 2023).
Men alltför ofta har nyliberaler fallit för frestelsen att välja marknaden framför demokratin, från Chicagoskolans allians med Pinochet och framåt. Det vore klädsamt att erkänna det när mångmiljardärer heilar med ena handen och mejar ned myndigheterna med den andra.
För att förstå den svenska koalitionen mellan marknadsliberalism och etnonationalism som kallas Tidöavtalet, måste man dock inte krångla till det så mycket som Quinn Slobodian gör. Man behöver inte lyssna på anarkokapitalistiska nischpoddar för att förstå att rörelserna världen över har funnit ett gemensamt intresse i att såga itu välfärden.
Nyliberalerna slipper se den heliga Marknaden tuktas av onda staten. Och när omsorgsarbetet inte längre kan skötas gemensamt av samhället, vem står redo att slänga in kvinnan i köket igen om inte Fadern. Det är denna enkla ekvation som gör att så vitt skilda strömningar kan enas i en ny högerinternational. Med sågtänderna riktade mot allt fint vi byggde upp under 1900-talet.
Läs mer:
Quinn Slobodian: Gaz-a-lago är den radikala techhögerns dröm
