Nu vill vi ha mer än bara bröd till skådespelet

Snittar och salta pinnar på vernissagen, räkmackor och bakelser på museet, hamburgare och wraps på musikfestivalen. Varhelst det vankas kultur och nöjen finns det också något att äta och dricka. Och inte sällan ringlar sig köerna långa till teatrarnas barer mellan akterna.

Självklart är det så, menar måltidshistorikern Richard Tellström. Kultur och nöjen är något som för det mesta tar sin lilla tid, och förr eller senare blir vi människor hungriga.

– En opera kan hålla på i fem timmar och en musikfestival kan pågå i dagar. Där människor samlas under en längre tid har det alltid funnits behov av serveringar, säger han.

Redan under gamla tiders publikdragare, såsom offentliga avrättningar och gladiatorspel, finns utskänkning av mat och dryck dokumenterat. Exakt vad man åt vet inte historikerna, men enligt Richard Tellström var det med stor sannolikhet bröd och till det öl eller vin.

I dag blir vi dock hungriga oftare än för säg 50 år sedan, vilket enligt Richard Tellström handlar om att vår måltidsfrekvens de senaste decennierna har förändrats. Tidigare åt man vanligtvis tre eller fyra rejäla mål mat per dag, nu för tiden äter man mindre och oftare.

– Vi äter lite dygnet runt vilket gör att vi oftare känner hunger, säger han

Den ändrade matfrekvensen kan alltså vara svaret på varför det inte så sällan börjar kurra i magen när man på kvällen har slagit sig ned i tv-soffan eller läsfåtöljen, och det känns omöjligt att fortsätta titta eller läsa innan man har försett sig med något att tugga på.

– Men just den saken handlar nog också om vana, säger Richard Tellström.

Publiken har i alla tider hungrat och törstat, och även fått möjlighet att stilla sina behov. Men på sistone har maten onekligen fått en mer framträdande roll. Här har biograferna gått i bräschen. Jämte popcorn och läsk erbjuds publiken nu också varm mat och vin till filmen.

Förvisso inte konstigt i en tid då det är glest i biosalongerna men fullt på restaurangerna och dagstidningarnas krogrecensioner drar fler klick än deras filmrecensioner.

Men kanske har man gått för långt? När Filmstaden i somras slog upp portarna till sin nybyggda biograf Luxe i Uppsala var det en insändarskribent som i Upsala Nya Tidning frågade sig om det var en biograf eller en restaurang som man hade byggt.

Biografen Spegeln i Malmö var först i Sverige med att erbjuda publiken mat och vin inne i salongen, men den bio som har tagit konceptet till nya nivåer är Bio Capitol i Stockholm. Capitol är biografen där man säljer betydligt fler glas rött vin än hinkar med popcorn.

– Våra dine-in-platser är väldigt populära och bokas regelmässigt först. Storsäljaren på menyn är vår löjromspizza, säger ägaren Jakob Abrahamsson.

Han är dock medveten om att varm mat till filmen inte är för alla. Det finns till och med puritaner som anser att inget ät- eller drickbart bör följa med in i salongen.

– Vi försöker servera sådant som inte luktar för starkt eller som stänker, för att de ätande gästerna inte ska störa de som inte äter något, säger Jakob Abrahamsson.

Han är öppen med att deras koncept med varm mat och starka drycker i salongerna är ett sätt att konkurrera med strömningstjänsterna, men också med andra biografer.

– Vi visar samma filmer som alla andra biografer, men här kan du se en film och äta en god middag under ett barnvaktspass. Publiken kommer för helheten, säger han.

Förutom en à la carte-meny har Capitol ibland olika mat- och dryckesteman. När man visat James Bond har man serverat agentens favoritchampagne Bollinger, när man visat Downton Abbey har man bjudit på afternoon tea och julbordet under pausen i ”Fanny och Alexander” är nu en tradition.

– Vi visar femtimmarsversionen, så publiken behöver en paus, säger Jakob Abrahamsson.

En blick på historien visar att ätandet i kulturens salonger inte är nytt. Tvärtom var det länge en självklarhet för teaterns och operans publik att stilla hungern på sina platser.

– Det åts och dracks för fullt i salongerna, man hade med matsäck, säger Richard Tellström.

Maten åkte ut från salongerna först under slutet av 1800-talet när gasen och senare elektriciteten gjorde det möjligt att med ett knapptryck släcka och tända ljuset. Innan dess var kulturens salonger upplysta under hela föreställningarna av tusentals stearinljus.

– När de var tända så fick de så att säga vara tända, det tog för lång tid att tända och släcka alla ljusen. När mörkret gjorde entré i salongen försvann salongsätandet. På sin höjd var det acceptabelt med mjuk teaterkonfekt i prasselfria påsar, säger Richard Tellström.

Nu var det i stället fullt fokus på vad som skedde på scenen. Skurken i dramat heter Richard Wagner. Första gången som en operasalong släcktes ned under en föreställning var 1876 vid uppförandet av ”Rhenguldet” under de första festspelen i Bayreuth, på den teater som specialbyggdes för att Wagner skulle kunna spela sina verk efter egna önskemål.

– Det nya är det gamla efter 150 år av mörker och pausätande, säger Richard Tellström.

Till Wagners försvar ska dock nämnas att historiker på sistone framhållit att han ville dämpa ljuset i salongen snarare än släcka det, men att det helt enkelt var svårt att få till.

En institution och föregångare inom det mer moderna salongsätandet är Soppteatern på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, där Andreas T Olsson är nytillträdd chef.

– Jag är rätt man på rätt plats, jag älskar soppa, säger han.

Soppteatern grundades 1989 av skådespelaren Helge Skoog och har sedan dess varit en teaterscen som många andra teatrar har sneglat avundsjukt mot.

– Det är alltid utsålt, åtminstone nästan, säger Andreas T Olsson.

Konceptet med en skål soppa att sörpla till en kortare föreställning har i dag spritt sig till flera av Sveriges teatrar, antingen i form av lunch- eller aw-teater.

När DN besöker teatern serveras sparrissoppa, till det bröd samt kaffe och mjuk kaka. På scen teaterchefen själv i ”Kabaré Andreas T” tillsammans med pianisten Fredrik Meyer.

– Soppan är lika viktig som vad som sker på scenen. De klarar sig inte på egen hand. Du kan äta samma soppa en våning upp. Eller se teater på någon av husets andra scener. Men det är bara här som du kan få båda, säger Andreas T Olsson.

Andreas T Olsson är förutom soppteaterchef även ledamot av Lilla Sällskapet, som sedan 1814 främjar matkultur. Var han står i frågan om att äta i salongerna är inte svårt att gissa.

– Mat och kultur hör ihop. Så har det alltid varit. När Dramaten invigdes 1907 fanns det fyra restauranger i huset. Det var ett sätt för huset att tjäna pengar, säger han.

En biljett på Soppteatern kostar 280 kronor. För samma pris kan man boka en av Bio Capitols eftertraktade dine-in-platser, men då tillkommer kostnaden för mat och dryck. Den populära löjromspizzan är dyrast på menyn och kostar 245 kronor. Ett glas husets röda kostar 145 kronor. Egen mat får man inte ta med sig in i biografens salonger.

– Soppteatern handlar om att ta bort trösklarna som finns till teatern, att vi serverar just soppa och att vi har låga priser är en del av det, säger Andreas T Olsson.

Är man som salongsätare beredd att kliva upp en prisklass eller två ska man i höst säkra en biljett till Folkteatern i Göteborgs uppsättning av Lars Noréns pjäs ”Bobby Fischer bor i Pasadena”. Förutom ett familjedrama serveras publiken även en kulinarisk tolkning av texten i form av en avsmakningsmeny, tillagad inne i salongen och komponerad av Michelinkocken Gustav Knutsson. Biljetterna ligger på över tusenlappen.

Trion som är först i kön när DN gästar Soppteatern är Lena Augustsson, Agneta Berglund och Maria Rozlucki. Under åren har de sörplat många liter soppa i salongen.

– Det är hög kvalitet både på föreställningarna och på soppan. Dessutom är det något som är väldigt trevligt att göra tillsammans med vänner, säger Agneta Berglund.

Att smita i väg på teater mitt på dagen är en lyx som huvudsakligen pensionärer har gjort sig förtjänta av. Soppteatern har dock serverat afternoon tea och Andreas T Olsson hoppas att den insomnade supéteatern ska kunna göra comeback under hans tid som chef.

Inne i salongen står soppan framdukad och DN hamnar vid samma lilla bord som Lennart och Lil Froby från Åkersberga och teaterentusiasten Stefan Olsson från Norrköping.

– Viktigast är förstås själva föreställningen, men soppan gör det till en större upplevelse, säger Lil Froby, som gärna ser samma koncept med tre timmar Tjechov på scen.

Hon hör till dem som tycker att mat och kultur gärna får kombineras. Vad som serveras i ett museums restaurang är nästan lika viktigt som vilken utställning som visas.

– En bra museishop på det och det är perfekt, säger hon.

Alla tre är dock skeptiska till att äta inne i en biosalong. Särskilt Stefan Olsson som när det gäller bio hör till de tidigare nämnda puritanerna.

– Jag har slutat gå på bio av den anledningen, det är för mycket ätande i salongen. Det här är en annan sak, här är soppan en del av upplevelsen, säger han.

Det är varken ljust eller mörkt i salongen på Soppteatern. Belysningen beskrivs bäst som kraftigt dämpad. Kanske var det något sådant som Wagner egentligen hade tänkt sig.

Att erbjuda publiken mat är onekligen ett vinnande koncept, men Richard Tellström höjer ett varningens finger. Han påminner om att mat länge har varit en förevändning för att vara social. Man går inte ut och äter middag främst för att äta ihop, utan för att umgås.

– Att äta tillsammans är en umgängesform. Det uppstår ett problem när det sociala evenemanget konkurrerar med det kulturella. Åtminstone när det gäller bio och teater där man skapar sin egen upplevelsebubbla. Ska vi gå bio eller ska vi äta middag ihop?

Risken med att släppa in maten i kulturens salonger, menar Richard Tellström, är att kulturaktiviteten kan komma att handla mer om mat och umgänge än om kultur.

– Att gå på museum har redan i dag den funktionen. Jag har många gånger gått på museum för att träffa vänner snarare än för att titta på utställningen. Fast just att gå på museum är en aktivitet där det sociala och kulturupplevelsen inte konkurrerar, säger han.

Richard Tellström sköter helst sitt ätande utanför salongerna. Han planerar sina måltider noga när han vet att han ska gå på teater eller opera. Gäller det fem timmar Wagneropera är en brakmåltid till exempel inte att rekommendera. Mat gör oss trötta och risken finns då att man, inte minst eftersom det är mörkt i salongen, somnar redan under första akten.

– Jag talar utifrån egna erfarenheter. Samtidigt får man ju inte vara helt utsvulten, då kan man inte koncentrera sig, säger han.

Läs mer: Gourmandens guide till teaterhösten