Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Kropp. Ideal, blick, frihet”
Göteborgs konstmuseum. Visas t o m 17/1
En gång för längesedan hamnade jag på en av de balustrader som löper längs fasaden på Louvren, där monumentala statyer av franska kulturmän är placerade och blickar ner över världen. Det kändes fel att ha hamnat där bakom. Men också nytt: jag såg det vanligtvis osynliga. Ryggtavlor, knäveck, tumnaglar.
Jag tänker på det där perspektivbytet på utställningen ”Kropp. Ideal, blick, frihet” på Göteborgs konstmuseum, där hundratalet verk ur museets samling nu visas. Allt vad traditionellt kronologiskt och geografiskt upplägg heter är ersatt av en flyhänt och intuitiv struktur som utgår från seendet.
Detta görs med rumslig fingertoppskänsla: jag får gåshud av hur konsten och samlingen ges vidgade betydelser och kontexter. Utställningen inleds med en grupp svenska undersköna marmorstatyer och sorgskulpturer från 1800-talet av konstnärer som Alexander Carlsson och Bengt Erland Fogelberg. Dessa är ställda mot videoverket av dansk-karibiska Jeanette Ehlers ”Whip it good” från 2014, där hon i ursinne piskar en vit duk mot en bakgrund av kolonialarkitektur.
Det är en genial och kraftfull iscensättning: videoverkets ljudbild av regelbundna pisksnärtar blöder nämligen ut i resten av utställningen och våld som dimension läggs som ett raster över verken.
I oljemålningen ”Avgjutning av levande modell” av Edouard Dantan från 1887 grejas det rejält med en anpassningsbar och naken kvinnas kropp. Hon gipsas helt sonika in. I Francis Bacons porträtt ”Hyllning till Van Gogh” från 1960 är ansiktets form på väg att kollapsa, som om Bacon målar idolens allt förgörande drivkraft. Och för första gången syns något jag aldrig sett förut: hur det egentligen står till i Tobias Bernstrups färgfotografi ”Re-Animate me (2005). Det stora självporträttet, där konstnären svävar i ett tomrum klädd i skinntajt pvc-dress är ett gestaltande av fysisk utsatthet.
På utställningen visas flera stora och legendariska fotosviter med självporträtt. Bland annat en av John Coplans ömsinta kameraundersökningar av sin egen åldrande kropp från 1994. Här finns också Anna Mendietas serie ”Glass on body imprints” från 1972 där hon metodiskt pressar glasskivor mot sin nakna kropp och sitt ansikte i en lek med varat.
Kroppens försvinnande löper parallellt med dess synliggörande i flera verk. På en suggestiv mezzotint av Carl Larsson stiger en manlig naken modell ur, eller in i, rummets skuggor och Santiago Mostyns lyriska video ”Delay” från 2014 visar honom balanserande likt en allvarsam mimare genom Stockholmsnattens likgiltiga vithet. Konstnären syns framgångslöst kontaktsökande med händerna på allt från bilar till reklam och människokinder tills han ger upp och cyklar bort i mörkret.
Också de nakna männen på Eugène Janssons målning ”Atleterna” från 1912 är på gång att förenas med atmosfären i sitt ensliga poserande och betraktande av världen.
”Kropp. Ideal, blick, frihet” är en utställning som lyckas belysa museets samling i en både mångbottnad och dynamisk presentation.
Jag lämnar den fast besluten att återvända, om så bara för att för att få se kärleksparet och fotograferna Marie Høegs och Bolette Bergs lekfulla och lyckligt självmedvetna studioporträtt från sekelskiftet 1900. Där klär de två ut sig till ett välanpassat heteropar. Det är hoppingivande och kärleksfull kroppsaktivism, långt före sin tid.
Läs mer om konst på dn.se
