Utställning
”Money on the Wall: Andy Warhol”
Spritmuseum, Stockholm. Visas t o m 27/4 2025
Hur mycket Andy Warhol orkar vi med? För ett par år sedan släpptes Netflix-dokumentären ”The Andy Warhol diaries”, samtidigt som författaren Blake Gopniks monumentala Warhol-biografi kom på svenska och så sent som i våras öppnade konsthallen Passagen i Linköping en grupputställning med Warhol-tema (se DN 11/4).
När Spritmuseum nu öppnar dörrarna för ännu en utställning om den legendariska popkonstnären är det med begränsad entusiasm jag beger mig till deras kombinerade restaurang och utställningslokal på Djurgården i Stockholm.
Vad mer finns att säga? När har Andy Warhols femton minuter av berömmelse passerat?
Med så låga förväntningar är det kanske inte konstigt om jag blir positivt överraskad. Men det begränsade formatet till trots är detta en av de bättre utställningar om Warhol jag har sett, inklusive Moderna museets mer omfattande presentation för sex år sedan.
Biografiförfattaren Blake Gopnik är curator och har fokuserat på Warhols roll som entreprenör och affärsman, vilket går hand i hand med dennes nihilistiska attityd till konsten och dess institutioner.
Andy Warhol (1928-1987) började sin karriär som illustratör för såväl redaktionella artiklar som rena annonser. I utställningen finns flera av hans fina tuschteckningar från 1950-talet, liksom ett urval av hans många skivomslag för några av tidens mest kända artister.
Att arbeta kommersiellt var således redan från början en bärande del av hans verksamhet.
Men Warhol var inkonsekvent i sitt affärstänk. Många av hans kommersiella projekt, som en sällsynt kass reklamfilm för glassföretaget Schraff’s, var spektakulära misslyckanden – vilket inte verkar ha bekymrat honom nämnvärt. Pengarna i sig, menar Gopnik, var trots allt en mindre drivkraft.
Desto mer lyckad var Warhols kampanj för Absolut Vodka. Hans silkscreen-tryck med den ikoniska flaskan är en av världens mest kända reklamkampanjer, och prydde under flera år baksidan på några av de mest prestigefulla modemagasinen.
Originalen till annonserna finns förstås i Spritmuseums egna samlingar, och förankrar utställningen i en svensk kontext.
Även som konstnär tog sig Warhol friheten att blanda ekonomiskt framgångsrika projekt med konstnärligt utmanande experiment och provokationer. Hans porträtt av kändisar och societetsfolk betalade verksamheten på studion The Factory vid Union Square i New York, medan hans pissmålningar på koppar från slutet av 70-talet till en början ansågs så gott som osäljbara.
Som författare av den definitiva Warhol-biografin har Gopnik gissningsvis haft fria händer att välja och vraka ur Warhol-stiftelsens arkiv. Det är en av anledningarna till utställningens styrka, här finns både små och stora verk som rimligen skulle vara svåra för ett litet svenskt museum att låna in – även om Absolut-kopplingen säkerligen hjälpt till.
Vid sidan av Warhols produktion visas också ett antal verk av nu aktiva konstnärer som arbetar i samma gränsland mellan konst och kommers. Det är ett populärt curatoriellt grepp, som gett utmärkta resultat i exempelvis Nationalmuseums utställning om romantiken. Här fungerar det mindre bra, eftersom Warhols egna verk är själva måttstocken.
När jag avslutningsvis passerar korridoren som täckts med nytryck av Warhols ko-tapet för Moderna museet 1968 är det med en känsla av att ha sett hans konst med en delvis ny blick. Det är ingen liten bedrift.
Läs mer: ”Andy Warhol var tveklöst sitt eget främsta verk”
Läs mer: Nostalgisk mumma om Warhol 1968 på Moderna museet
