Musik
Liz Pelly
”Mood machine. The rise of Spotify and the costs of the perfect playlist”
Atria/One Signal, 288 sidor
Man börjar inte göra musik för att man älskar tech. Ändå har de senaste tre decennierna tvingat alla som vill ägna sig åt den populäraste av kulturformer att också lära sig navigera i digital infrastruktur. Först var det fildelningen. Sedan kom strömningen. I dag har 650 miljoner människor tillgång till Spotify. I Sverige använder hela 69 procent tjänsten. Sedan lanseringen 2006 har grundaren Daniel Ek och hans bolag skrivit sin egen framgångssaga om den svenska enhörningen som räddade musikbranschen. Politikerna har köpt narrativet fullt ut och prisar regelbundet Spotify som vårt nya Ikea. Men nu kommer en bok som solkar ned denna vitala del av det moderna Sveriges internationella varumärke: den amerikanska musikjournalisten Liz Pellys ”Mood machine”.
För en svensk läsare är delar av innehållet välbekant. Svenska artister har ju sedan start med jämna mellanrum protesterat mot hur lite pengar de tjänar på att ha sin musik hos Spotify. Vi vet att det finns en hel del problem. Vi har dessutom sett bolagets historia, succé och affärsmodell tröskas igenom grundligt, såväl i tidningar som i böcker och på Netflix. Man kastar sig alltså inte precis över ytterligare en publicering.
Pelly visar att Spotify tjänar mest pengar på användare som inte lyssnar så noga alls
Vad som skiljer Pellys granskning från flera av de tidigare studierna är att hon närmar sig Spotify ur ett utpräglat kulturjournalistiskt perspektiv. Därmed förmår hon identifiera sådant som andra, mer businessorienterade granskare, har missat. Som till exempel att bolagets viktigaste kund, till skillnad från vad de försöker få oss att tro, inte är musikälskaren. Pelly visar att Spotify tjänar mest pengar på användare som inte lyssnar så noga alls.
Hon beskriver hur Ek och medgrundaren Martin Lorentzon från början bara visste att de ville göra en strömningstjänst, inte vad den skulle innehålla. När duon sedan genom generösa avtal om ägarandelar och mycket fördelaktig ersättning fick samtliga de stora skivbolagen (Universal/EMI, Sony och Warner) med på tåget blev enhörningen tvungen att bestämma vad den egentligen skulle ha all musik till.
Spotify landade 2012 i devisen ”Music for every moment”. Användarna skulle inte bara få tillgång till vilken låt som helst inom bråkdelen av en sekund. De skulle också fortsätta lyssna, dygnet runt – och på så sätt generera oändliga mängder data. Datan kunde Spotify sedan sälja vidare med god förtjänst. Så blev lyssnaren, inte musiken, produkten.
Strömningsjättens målsättning att ton- eller ljudsätta alla dygnets timmar har fått bisarra, konstnärliga konsekvenser, menar Pelly. Hon lyfter bland annat Dagens Nyheters avslöjande om förekomsten av ”fejkartister”, påhittade upphovspersoner som står bakom upphovsrättsfria verk som Spotify kan spela extra billigt. Vissa av tjänstens mest populära spellistor, de som heter saker som ”Deep focus” och ”Ambient relaxation”, består av så mycket som 90 procent fejkartister, skriver Pelly. Dessa kan ofta ha strömmats miljontals gånger, eftersom just den typen av generiska ljudkulisser är så uppskattade. Spotify gör dessutom sitt bästa för att pusha oss mot dem, och lovar att specifika listor kan hjälpa oss att bli mer produktiva, varva ner eller sova bättre. Utfästelsen är förstås rent charlataneri. Pelly intervjuar en musikterapeut som förklarar att toner och ljudbilder har olika effekt på olika människor. Spotify älskar till exempel att märka saker som ”chill”. Men ditt chill kan, som bekant, vara min terror.
En ny stil, ibland kallad ”Spotifycore”, har vuxit fram. Den karaktäriseras av att vara oerhört lättlyssnad
Pelly argumenterar också övertygande för att Spotify påverkar hur samtidens musik låter. En ny stil, ibland kallad ”Spotifycore”, har vuxit fram. Den karaktäriseras av att vara oerhört lättlyssnad, ett slags pop fylld av skira stämningar och drömska atmosfärer som därigenom har lättare att komma med på de populäraste spellistorna. Kapplöpningen mot dessa åtråvärda platser har dock inte bara lett till att artister och skivbolag fokuserar på vissa uttryck. Eftersom musiker och bransch är så beroende av rätt exponering får också Spotify möjligheten att skruva på avtalen. Den som vill kan ge avkall på royalties för att ha större chans att synas i tjänsten.
Pelly har fått tag i interna chattmeddelanden från anställda som skäms för att medverka till att sänka de redan låga inkomsterna för musikerna som fyller deras tjänst med innehåll. ”Artister får mindre, vi får mer”, skriver en uppgiven medarbetare. I konversationerna finns också tecken på att chefer utövar påtryckningar på personalen att prioritera och lyfta upp de billigare fejkartisterna i flödet.
Ja, Spotify har ”räddat musikbranschen”, men bara om man med det menar att cheferna på storbolagen kan fortsätta att köra fina bilar.
Fram växer en bild av ett företag som gärna poserar som musikälskande ”punkare”, som Daniel Ek själv brukar säga, men vars främsta bidrag till kulturen tycks vara ekonomisk och estetisk utsugning och utarmning. Ja, Spotify har ”räddat musikbranschen”, men bara om man med det menar att cheferna på storbolagen kan fortsätta att köra fina bilar. Musikindustrins omsättning är tack vare strömningen tillbaka på nivåerna innan fildelningskrisen, men för alternativa aktörer blir affären allt svårare att få ihop. Om man alls vill ha en chans att nå ut till en publik är man i praktiken hänvisad till Spotify, vars system är konstruerat för att gynna storbolagen. Enligt en ny policy från 2023 måste artister ha över 1 000 lyssningar på sin låt per år för att över huvud taget få betalt.
Lite hopp finns dock i ”Mood machine”. Pellys tro på att aktivism och DIY-initiativ ska leda till att fler musiker kan betala hyran är möjligen naiv i överkant. Men den satsning på digital tillgång till lokal musik via bibblan som redan pågår runtom i USA är intressant. Här finns ett spår för politiken att utreda vidare, även i Sverige. För om våra makthavare även fortsatt vill kunna lägga ut texten om Sverige som exceptionell exportnation av musik behöver vi rättvisa system som säkerställer att även oberoende kreatörer kan få skäligt betalt. Att som hittills lämna fältet fritt för vinstmaximerande techbolag kommer nog dessvärre bara leda till ytterligare exploatering, prisdumpning och estetisk likriktning.
Läs också:
Svenska fejkartisterna som tog över på Spotify – större än Robyn
Fler texter av Sara Martinsson
