Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Ravel, Debussy & Beamish
Musik av Sally Beamish, Maurice Ravel och Claude Debussy
Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Pierre Bleuse
Solister: Malin Broman, viola, och Rick Stotijn, kontrabas.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Sally Beamish nya ”Concertante för viola, kontrabas och sinfonietta” öppnar i de mörka registren, i en långsam vågrörelse som bär på en undertryckt oro. Verket tar avstamp i Robert Burns skotska folkvisa ”Ca’ the yowes to the knowes” (”Valla fåren upp i bergen”), en kärlekssång med stråk av vemod. Fokus ligger på de mörka registren och på hur de lägre klangerna möts och samspelar.
Radiosymfonikernas konsertmästare Malin Broman har spelat mycket av Beamish musik och bad till slut om ett eget verk. Tonsättaren valde instrument åt henne: violan, som också är Beamish eget. Broman önskade i sin tur Rick Stotijn som medspelare, tidigare stämledare i orkestern. På kontrabas blir han både motpart och spegel, och tillsammans formar de ett lågmält men intensivt samtal där klangerna hakar i och stöter bort varandra.
Något oroande rör sig genom stycket. Om de har en kärleksrelation så är den kantad av tvivel
Verket är uppbyggt som en barock ”dubbel”: variationer som utgår från ett återkommande grundmaterial. Varje avsnitt kretsar kring ord ur Burns dikt som löper som en underström genom musiken. Formen är kammarmässig och solisterna paras ihop med små ensembler i ensemblen – en blinkning till visans kärnfulla format. Ett grepp som tydligt fördjupar porträttet av instrumenten. Broman och Stotjin spelar med närvaro och teknisk självklarhet.
Något oroande rör sig genom stycket. Om de har en kärleksrelation så är den kantad av tvivel. Kontrabasens glissandon skaver, violan svarar med ornament som för tanken till skotsk fiol, medan säckpipans ihållande bastoner och fågelsång i träblåset tecknar ett skotskt landskap med försiktiga drag.
Spänningen etableras tidigt, men fördjupas snarare än förlöses, och relationen mellan solisterna förblir delvis undflyende. Trots den omsorgsfullt formade klangvärlden stannar uttrycket på viss känslomässig distans.
Efter paus lättar det. I Ravels ”Le tombeau de Couperin” får oboerna skimra med fjäderlätt elegans i en hyllning till stupade vänner som bärs av livskraft snarare än sorg. Pierre Bleuse leder med smidig hand, och i Debussys dansanta poem ”Jeux” finns en elasticitet och lekfull lyster som avslutar konserten i lättnad.
Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Anna Bjermqvist.




