Dokumentär
”Road diary. Bruce Springsteen and The E Street Band”
Disney+
Regi: Thom Zimny.
I rollerna: Bruce Springsteen, Max Weinberg, Steven Van Zandt, Patti Scialffa, m fl.
Längd: 99 min. Språk: Engelska.
Djupast inne i pandemin, sent på hösten 2020, sändes en av de bättre intervjuer som gjorts med Bruce Springsteen.
Det var i talkshowvärden Conan O’Briens podcast. Och när de båda underhållningsproffsen väl betat av sina inledande showman-tics, de tvångsmässiga skämten och flabben, gubbigt stötvisa och långt nerifrån halsen, uppstod en intressant frågeställning.
Den handlade om Springsteens livsval. Sedan han var sexton år gammal har han spelat live, det är så han motiverar sin existens på jorden, det viktigaste han gör. Men samtidigt måste det förbli lekfullt: bara rockmusik. Hur brinner man utan bränna ut sig, förnekar rockvärldens nära anslutna dödsromantik?
Den nya dokumentären ”Road diary” (Disney+) kan kallas en uppföljning på det samtalet, i såväl tid som tema. Efter en pandemi och sex års turnéuppehåll ska New Jersey-bandet ut på vägarna igen. Filmens konflikt tycks vara: Kan musikerna skaka av sig ringrosten och hitta formen igen?
Det är inte det mest akuta ärendet för en dokumentär. Visst är det mysigt att se dem repa i ansiktsmasker och covidfrisyrer, men med tanke på att vissa medlemmar spelat tillsammans i femtio år känns utmaningen rätt konstruerad.
Och för att tro på deras ambition att återskapa ”Born to run”-erans amoklöpande energi cirka 1976 måste man blunda rätt hårt för nutidsmedlemmarnas ortopediska begränsningar. Spelandet må vara deras livsluft, men den tycks röra sig i korsdraget mellan det beundransvärda och det desperat livskrisande.
All denna kritik är rättmätig. Men så händer något. Fokus flyttas från live till död.
Turnén äger en särskild tyngd för Springsteen, visar det sig. För första gången skapar han en låtlista som är intakt för varje spelning. Den bildar en berättelse om hans liv just nu (han kallar det ”sitt arbetsliv”, men är omöjligt att särskilja från hans liv i allmänhet). En berättelse som tar formen mer av testamente än biografi; han befinner sig i ett skede där morgondagar ersatts alltmer av gårdagar. Där familj och vänner, kollegor och gelikar, gått bort en efter en.
Hans mamma dog i vintras, alla medlemmar i hans första band är döda, liksom E Street Bands Danny Federici och Clarence Clemons, medan Patti Scialfa – bandets sångerska och hans fru sedan 1991 – i dokumentären avslöjar att hon drabbats av en form av blodcancer.
Dödens sista gåva är en vidgad blick på livet – memento mori är ett väggcitat som gärna placeras intill carpe diem. Det är så filmen är menad att ses. Det är i det ljuset hans musik betraktas. Det kan anses makabert, eller bara vackert, men som artistiskt uttryck gör det Springsteen ”angelägen på ett annorlunda sätt än tidigare”, som DN:s Mattias Dahlström beskrev spelningen på Strawberry Arena i somras.
För vi lider ingen större brist på konsertmaterial med Springsteen, fångad i unga år, med sicksack-tjackiga moves och diafragma som sprutar eld. Men i de här klippen, på ålderns senhöst, glöder plötsligt gitarrsolona i ”Prove it all night” eller ”My love will not let you down” med ny relevans, som besvärjelser: för att bota döden, åtminstone trotsa den, eller i alla fall fördröja den.
Och att i låtlistan para ”Last man standing” (2020) med ”Backstreets” (1975), två låtar om vänskap med vitt skilda tidsperspektiv, är ett storymässigt mästerstycke. Här är en människa som förstår att jaget som fortsätter att förändras är ett jag som fortsätter att leva.
Eller som han själv presenterade dokumentären på filmfestivalen i Toronto: ”Om jag dör i morgon är det ok, för vilken jävla åktur det har varit!”
Berättelsen om Bruce är i mycket berättelsen om livet på scen, och den som lever i en berättelse riskerar att dö i den. Brukar det heta. Men här frodas hoppet om en långlivad sista akt.
Läs mer:
Kristofer Ahlström: Springsteen avgiftade mig från toxisk maskulinitet
