Första gången vi kommer i kontakt går Stefan Hansen på gymnasiet. Han ska sätta upp en egenskriven musikal och med den sortens iver som bara tonåringar besitter ringer han och tipsar mig, som då är kulturredaktör på en lokaltidning. Det blir en artikel. Knappt 20 år senare är det jag som ringer honom. Stefan Hansen ska bli Sveriges kulturråd i Washington, utsedd av regeringen. Vi träffas i hans lägenhet på Södermalm i Stockholm, där packandet pågår för fullt. Ur resväskan skymtar ett par vita skjortor med etiketten kvar, diktsamlingen ”Aednan” och Lonely Planets stora guide till USA. Tillsammans bildar de en skyddande vall runt väskans ömtåliga mitt: en flaska vintage Pol Roger.
– För att skåla och fira när vi kommer fram, förklarar Stefan Hansen.
När vi ses är det bara några dagar kvar innan han och maken Ali flyger till Washington. Där väntar ett nytt liv – och ett stort uppdrag på Ssvenska ambassaden:
– Det är min drömtjänst. Det finns så mycket att upptäcka i USA. Jag känner en enorm glädje över att få ägna ett par år åt att fördjupat förstå amerikanerna och amerikansk kultur. Kanske får jag också syn på mig själv och svensk kultur på ett annat sätt, säger han.
Som kulturråd blir Stefan Hansen en diplomat i konstens tjänst. Kulturrådets jobb består till stor del i att stötta svenska konstnärer och kulturproducenter som vill hitta en publik i USA, som exempelvis författare som planerar att göra bokturnéer och vill lägga till fler stopp. I rollen ingår att knyta samman nyckelpersoner inom det svenska och amerikanska kulturlivet, för att skapa fler chanser till samarbeten och utbyten.
– Ambassaden har en viss position som man kan nyttja för att komma in i rum som annars inte hade varit möjliga att nå, säger han.
Hur tror du det amerikanska kulturlivet påverkas nu när Trump och republikanerna åter kommer till makten?
– Konstnärslivet kommer precis som vid alla maktskiften reagera på sin samtid – eller inte göra det. Teatrar och gallerier kommer säkert fokusera mycket på de politiska förändringarna och hur man ser på framtiden. Samtidigt kommer det finnas de som inte går på det spåret. Som håller det ute, för att man vill andra saker med sitt konstnärsskap.
På senare tid har det skett en utveckling i USA där sagostunder av dragqueens stormats eller ställts in på grund av bombhot. På delstatsnivå har man också förbjudit vissa boktitlar på skolbibliotek och i klassrum. Exempelvis har Florida förbjudit över 700 titlar, och bland annat har bästsäljande ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson sorterats bort i delar av delstaten. Även barn- och ungdomsböcker har rensats bort bland biblioteken, för att de ansetts olämpliga då de innehållit skildringar av sex, identitet, hbtqi-frågor, rasism eller pubertet. Med ett nytt parti vid makten kan beslutet att förbjuda böcker lyftas till en statlig nivå.
– Det skulle vara ett jätteskifte och konstlivet skulle reagera. Med ett auktoritärt styre kan konstnärens möjlighet att ta plats, möta barn och ha en relation till en ung publik, begränsas, säger Stefan Hansen och gör en jämförelse:
– I en svensk kontext är det totalt främmande. Här jobbar ju vi för att skolelever ska komma i kontakt med konstnärer. Men i USA finns en ganska icke-frihetsgrundad syn på den unga publiken. Man vill skydda barn från vuxna konstnärer och särkilt böckerna har blivit en symbol, de anses som farliga.
I USA finns inget kulturdepartement eller någon kulturminister och finansieringen av kulturlivet sker till största delen genom privata donationer. Både de offentliga stöden och en del av de privata sköts av myndigheten NEA, som står för National endowment for the arts, att jämföra med Kulturrådet i Sverige.
– Republikanerna ville lägga ner NEA sist. I pengar handlar det inte om så mycket, men NEA möjliggör förutsättningar särskilt för den smalare konsten, och det är en struktur och en viktig stämpel som i sådana fall skulle försvinna. När republikanerna nu får majoritet i båda kamrarna tror jag att de kommer att lägga ner NEA inom de närmaste åren, säger Stefan Hansen.
Han häller upp påtår i vitblå retrokoppar och serverar värmda lussekatter till.
– Det är Ali som har köpt dem, säger han och syftar på sin 43-årige make som sagt upp sig från sin tjänst som överläkare på Södersjukhuset i Stockholm för att flytta med till USA.
Kanske förbereder han sig för rollen som medföljande? De nygifta makarna flyttar in i en stor takvåning med terrass i de gamla jazzkvarteren i Washington, och tillsammans förväntas de arrangera tillställningar i lägenheten, som då också blir en representationslokal.
– Det är ett väldigt romantiskt äventyr vi ska göra ihop. Det är svårt att göra sådant här själv, och det är mycket roligare att vara två, säger Stefan Hansen.
Han lyfter på locket till en vacker ask och visar ett kit med matchande fluga, slips och manschettknappar. Den fick han i present av maken när det blev klart att han fått jobbet.
– Jag hade inte fått det här jobbet utan honom och jag blev så lättad när jag frågade om han ville följa med och han entusiastiskt svarade ja. Ali är den viktigaste för mig, och att han säger upp sig från sjukhuset för att göra det här känns stort. Det är det mest pariga jag har gjort.
Washington är mest känt för att vara ett politiskt centrum, men i staden finns också ett sjudande restaurang- och krogliv. Mellan jobb och tillställningar ser makarna fram emot att ägna sig åt en gemensam passion:
– Vi kommer att dansa jättejättemycket. Både jag och Ali älskar att dansa. I dansen är jag fri, säker och känner energierna från musiken. Det frigör endorfiner. Dansen är också ett sätt att lära känna och umgås med folk. En kollektiv glädje, säger han och får något drömskt i blicken.
Stefan Hansen kommer inte från någon kulturfamilj, utan upptäckte scenkonsten när han började på estetiska programmet på Heleneholms gymnasium i Malmö:
– Jag sökte mig till det gymnasiet, för jag ville inte bli mobbad längre för att jag var gay. Och jag hade hört från andra queers att det inte var ett problem där, säger han och minns tillbaka på gymnasieåren.
– Jag blev helt hooked! Det var jätteförlösande med teater, musik och konst. Alla på teatergymnasiet var snälla och intressanta, spelade Bach och visste vem Strindberg var. Och pedagogerna var så uppmuntrande! Av bara ren lust satt jag vid pianot och skrev och skrev.
Att han är den första i sin familj som jobbar med kultur, ser han bara som en fördel:
– Mina föräldrar är jättestolta och glada för allt jag får vara med om, men det betyder inget statusmässigt för dem. Att vi inte möts kring mitt arbete är så skönt, en befrielse som jag tror många uppvuxna inom arbetarklassen känner. Jag har haft turen att slippa pressen att vara akademiker och nå framgång för mina föräldrars skull, istället bara känt uppmuntran och stöd.
Falta. Stefan Hansen
Ålder: 36
Familj: Maken Ali, föräldrar och bror med familj.
Bakgrund: Kommer från Malmö. Utbildad vid Stockholms Dramatiska Högskola, har jobbat på bland annat Göteborgsoperan och Teater Sagohuset i Lund. Avgick nyligen som vd för Unga Klara efter sex år.
Aktuell: Nytt kulturråd i Washington, USA, sedan 1 december.
Favoritverk inom amerikansk kultur: Pjäsen ”Angels in America”. ”Det är en mix av kultur, politik, andlighet, lek, änglar och dragqueens. Jag älskar den av hela mitt hjärta.”
De senaste sex åren har han varit vd för barn- och ungdomsscenen Unga Klara i Stockholm, en tjänst han nu lämnar för att bli kulturråd. Unga Klara grundades av dramatikern och regissören Suzanne Osten 1975. Genom åren har de haft mycket kontakt. Innan Stefan Hansen lämnar Stockholm ska han gå på hennes begravning.
– Jag är så glad att jag fick vara med om henne. Suzanne har fått mig att känna mig avgörande. Hon hade en förmåga att få unga människor att känna sig viktiga. Jag var spänd inför att berätta för henne att jag sagt upp mig, men hon var så fin och harmonisk och sa ”Så fantastiskt roligt. Nu ska du framåt! Hoppas vi ses i Washington.”
