Utställningar och ny arkitektur
”Nordiske lidenskaper” visas i Kunstsilo, Kristiansand, t o m 25/8 men en stor del av verken visas ytterligare några månader. Mer info på kunstsilo.no
”Hurvin Anderson. Salon paintings” i The twist och övriga utställningar på Kistefos museet i Jevnaker visas t o m 13/10, då museet stänger för säsongen. Mer info på kistefosmuseum.no
Norge har på senare år gjort en rad påkostade satsningar på konst- och kulturinstitutioner i spektakulära signalbyggnader. Bara Oslo har fått en ny flott opera, ett nytt bibliotek, ett nytt Nasjonalmuseum, ett nytt Munchmuseum. Plus Astrup Fearnley museet för samtidskonst och skulpturparken på Ekebergsåsen, privat finansierade av två miljardärer.
Läs mer: Nya Nasjonalmuseet i Oslo imponerar med hög kvalitet
Nu har den norska konstscen berikats av ytterligare två stormrika konstmecenater, som står bakom Kunstsilo i Kristiansand på Sørlandet och Kistefosmuseet sex mil nordväst om Oslo. Norge låg länge långt efter Sverige vad gäller satsningar på modern och samtida internationell konst, och norska konstmuseer hade rykte om sig att vara inskränkt nationalistiska.
Detta kan nu bestämt dementeras.
Efter mina besök på Kunstsilo och Kistefosmuseet, båda med högsta wow-faktor, är känslan i stället att Sverige på allvar blivit omsprunget av Norge. Museiprojekt med liknande ambitioner lyser numera med sin frånvaro i Sverige.
Fast det vore lögn att påstå att de storslagna norska konstmuseerna har varit lätta att lotsa i hamn. Tvärtom har processerna oftast kantats av folkstormar och politiska eller privata konflikter.
I fallet Kunstsilo blev det ett vansinnigt rabalder 2015, då hedgefondförvaltaren Nicolai Tangen i London meddelade att han donerade en samling med 5 500 modernistiska, nordiska verk till Sørlandets kunstmuseum i sin barndomsstad Kristiansand.
Tangen föreslog samtidigt inrättandet av ett nytt museum i en storståtlig spannmålssilo, vilket tidigare gjorts i Kapstaden och Newcastle. Silon i fråga ligger på Odderøya, i ett före detta militärt hamnområde, granne med scenkonsthuset Kilden, en kulturskola och det framväxande bostadsområdet Kanalbyen.
Nio år senare, trots protester mot ett förmodat slöseri med skattepengar, är nu Kunstsilo invigd! Ett enastående stilfullt och väl genomtänkt museum, med nio våningsplan inuti en funktionalistisk märkesbyggnad från 1935. Här är insidan lika magnifik som utsidan och bara att stiga in i entrén tar andan ur en. Silons väldiga betongrör har kapats och en innergård skapats med 21 meters takhöjd. Fönsteröppningar liksom en takterrass ger dessutom en sagolik utsikt över staden, fjorden och skärgården.
”A must go”, enligt internationell press. Med tanke på den rekordartade publiktillströmningen verkar också en inhemsk majoritet älska denna nya institution, efter alla farhågor om ett museum reserverat för eliten.
Nicolai Tangen tillhör otvivelaktigt den norska makteliten och har flyttat tillbaka till Norge för att bli chef för Oljefondet, världens största statliga fond. Men faktum är att han avstått från att bygga ett monument över sig själv. I stället har Tangen betonat att han är socialdemokrat, att det är ”kempeviktigt” att alla förstår att museet i Kristiansand inte tillhör honom.
För det är Sørlandets konstmuseum som expanderat och bytt namn till Kunstsilo, vars förverkligande bygger på ett offentligt-privat samarbete. Kostnaden på 710 miljoner norska kronor har till största del täckts av privata pengar och fonder, främst från AKO Foundation, konststiftelsen som Tangen grundat. Men en dryg tredjedel är bidrag från staten och staden.
I den mäktiga entrén är det första man ser en barnverkstad och ett bildspel om byggnadens historia. Arkitekterna Arne Korsmos och Sverre Aaslands prisbelönta funktionalistiska mästerverk har behandlats respektfullt av arkitektfirman som vann tävlingen 2017. Mestres Wåge Arquitectes och MX_SI architectural studio i Barcelona har ändå vågat sig på det kraftfulla ingreppet att såga av de centrala silorören på mitten. Efter det har betongen både förstärkts och putsats.
Publiken rör sig uppåt via hissar eller den eleganta spiraltrappan i trä och kan från öppna avsatser blicka ut över den hisnande rymden i silohallen. På väggarna runt inomhustorget visas fotografier och innanför öppnar sig 25 utställningssalar samlade på plan 2–4. Därefter är det kontor, verkstäder och teknisk installation, och på toppen en terrass med skulpturer och en glasad restaurang.
Öppningsutställningen ”Nordiske lidenskaper”, på temat längtan ut i världen och tillbaka, innehåller 600 verk från 1910 till 1990. Det mesta kommer från Tangens samling (varav ett mindre urval om 160 verk visades i utställningen ”På armlängds avstånd” förra året på Artipelag).
Som svensk är det skoj att upptäcka verk av en rad välbekanta konstnärer, från Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och GAN, till Öyvind Fahlström, Cecilia Edefalk och Kjartan Slettemark. Men också i Sverige mindre kända konstnärer från grannländerna. Kvalitén växlar som i alla samlingar införskaffade på konstmarknaden. Men här finns en hel del pärlor likt Tora Vega Holmströms ”Lindebarn” och andra målningar jag aldrig sett förut, däribland ”Muren” av Ola Billgren och ”Badande” av Vera Nilsson.
Presentationen följer tidens strömningar med stilriktningar som expressionism, konkretism, surrealism, abstrakt expressionism, fotorealism, politisk konst, postmodernism. Men kronologin bryts emellanåt, eftersom ”olika formfamiljer existerade sida vid sida rent tidsmässig” och stilar kunde leva vidare i decennier, som katalogen framhåller.
Ett flertal konstmuseer har ju av detta skäl övergivit hängningar med en enkelspårig utvecklingslinje och i stället valt tematiseringar. Mer tveksam är jag till greppet att separera fotokonsten från all annan besläktad bildkonst – även om det finns en poäng i att små svartvita printar kan ha svårt att hävda sig mot större, färgstarka målningar. Salsväggarna är dessutom målade i rosa, röda, gula och gröna pastelltoner, medan småskulpturer exponeras på orange podier.
Några norska konstnärer är extra minnesvärda, däribland Synnøve Anker Aurdal, representerad med den lysande väven ”Solen”. En annan favorit är Marianne Heskes omdebatterade konceptkonstverk ”Gjerdeløa”, en månghundraårig fäbod som hon flyttade till Paris 1980, och som här effektfullt placerats permanent rakt under betongpiporna.
Ett roligt grepp är också digitaliseringen av Reidar Aulies målning ”Tivoli” från 1935, som omvandlats till en tredimensionell, interaktiv rumsupplevelse, inklusive skratt och fågelkvitter. Men annars är det byggnaden och museimiljön som imponerar mest, omvandlingen av en rå betongsilo till en inbjudande konstkatedral.
”The twist” som ingår i Kistefosmuseet i Jevnaker, är också en måste se-destination enligt internationell press. En spännande byggnad, som djärvt skruvar sig över en brusande älv – en bro, en skulptur och ett galleri i ett, ritat av namnkunniga Bjarke Ingels Group. Men eftersom ”The twist” invigdes precis innan pandemin bröt ut, har det dröjt innan utländska gäster hittat till detta märkvärdiga resmål.
Kistefosmuseet består av flera delar; ett industrimuseum, en stadigt växande skulpturpark och flera utställningsbyggnader, varav toppmoderna The twist är det senaste tillskottet.
Här måste verksamheten anpassas till den vilda naturen och vädret – vid mitt besök hade det regnat så mycket att Randselva svämmat över. Den strida strömmen dränkte bland annat bron över till en liten ö där Pierre Huyghe skapat en enigmatisk installation, där den högteknologiska konsten samverkar med ett bisamhälle. Regnar det hårt ges ingen tillträde av säkerhetsskäl och bikuporna bärs in.
Men på museiområdet går det att se ytterligare 52 skulpturer och installationer, tre parallella utställningar och den gamla trämassefabriken där allt började. 1889 startade konsul Anders Sveaas A/S Kistefos træsliberi, vars produktion upphörde 1955 men vars maskiner och inventarier blev kvar. Efter oenigheter bland arvtagarna sålde familjen ut fabriken och marken 1985 – men 1993 återtog finansmannen Christen Sveaas, barnbarn till grundaren, kontrollen över aktiebolaget.
Han har ensam arbetat för att utveckla Kistefosmuseet, steg för steg och i strid med en misstrogen släkt men kan numera stoltsera med framgångarna, trots avsaknad av verksamhetsbidrag (men med viss sponsring).
Hela historien finns skildrad i boken ”Viljen”, med underrubriken ”En familjekrönika om girighet, svek, avundsjuka, äregirighet och kärlek”, som ligger travad i museishopen.
Kistefosanläggningen har två ingångar och är så stor att det krävs en karta för orientering under rundturen. Från den södra ingången, där en vit mansfigur av Elmgreen & Dragset kikar in genom ett hål, leder en gångstig fram till ”The twist”.
Här stegar besökarna uppför en brant trappa och in i ett slutet rum, men med siktlinjer genom den 60 meter långa byggnaden. Mittpartiets väggar och tak vrider sig 90 grader och böljar likt en solfjäder, följt av panoramagalleriet med utsikt över älven och skulpturparken. Den komplicerade konstruktionen är i sanning ett konststycke – i en första etapp sjönk bygget och man fick börja om från början.
En glasad trappa leder ner till älvstrandens nivå och förutom känslan av att röra sig mitt i naturen erbjuds här toaletter med fräck videokonst av Tony Oursler. Rumsbildningen med den säregna ”twisten” och vyn över den mäktiga älven är en oförglömlig upplevelse, även om byggnaden interiört känns mindre än den verkar i de dramatiska exteriörfotografierna.
Separatutställningen av den för mig obekante Hurvin Anderson är intressant men hans barbershopserie en aning enahanda. Och det sticker i ögonen att verk från Christen Sveaas egen konstsamling ingår, att hans val av konstnärer förmerar värdet på det privata samlande, även om han säger sig aldrig sälja något.
Desto större behållning har jag av de platsspecifika verken, som Sveaas inriktade sig på några år efter öppningen av skulpturparken 1999. Här utmärker sig Yayoi Kusamas knallröda sjöodjur med vita prickar, vars tentakler glatt sticker upp ur vattnet. Barnens favorit är Jeppe Heins kombinerade spegellabyrint och vattensprutande fontän, medan älven syns strömma rakt igenom Marc Quinns jättelika bronsiris.
Inuti den restaurerade fabriksbyggnaden finns flera fängslande, rörliga verk, inspirerade av industrihistorien. I närliggande Nybruket galleri visas en flerkanalig videoinstallation av Pippilotti Rist, som har några år på nacken, medan övervåningen vikts åt en grupputställning med verk från Christen Sveaas kuststiftelse. Dock är de valda av en ung curator, som här får museierfarenhet.
Allt som allt är Kistefosmuseet en storartad upplevelse, med högklassig internationell samtidskonst känsligt infogad i naturen och den historiska miljön. Och snart byggs ett besökscenter för den snabbt växande publiken.
Både Kunstsilo och Kistefosmuseet är avundsvärda lyckokast och får mig att undra varför Sveriges många nya multimiljardärer är närmast osynliga som konstsamlare, mecenater och museibyggare. Se bara på Norge hur givande resultatet kan bli!
Läs mer: Oljepengar ger konstscenen i Oslo en energikick
Läs mer: Munch har fått en ny flott museibyggnad
