Revy
”Svenska revyn”
Manus och idé: Henrik Dorsin. Musik: Per Ekdahl. Regi och koreografi: Anna Ståhl. Medverkande: Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg, Johan Ulveson m fl. Scen: Scalateatern, Stockholm. Längd: 3 tim inkl paus.
Om samtiden har färg så är den blågul. I dag framträder regeringsföreträdare konsekvent framför stora svenska flaggor, och bär gärna en Sverige-pin fastnålad på kavajslag eller knytblus. Såväl språkbruk som budskap har också kommit att regredieras, som skrev vi 1943 är det åter landet, folket, kulturen – alltså inte konsterna, utan svenskheten – som måste räddas från förflackning.
Allt detta har läskpappret Henrik Dorsin noterat och om någon glatt skulle kommentera den nygamla nationsvurmen så var det väl han. Lika självklart att det skulle ske i revyform, den gamla samtidskommentaren som nu – bland annat tack vare just Dorsin – upplever en andra, eller om det är en fjärde, vår.
Rätt snart står det klart att ”Svenska revyn”, med undertiteln ”En nationell angelägenhet”, är som ett mästarprov i revysnickrande. Till skillnad från tidigare Grotesco- respektive Scala-revyer är skådespelarkärnan här mindre och består, förutom Dorsin, av blott Vanna Rosenberg och Johan Ulveson. Men ensemblen totalt sett är stor med inte mindre än sex sångare och sex musiker och scenen är tidvis på väg att spricka. Det har satsats utav helvete, kort sagt.
Med munter men inte flamsig min genomförs frejdiga kommentarer om folkhemmet, folkparker, folkdans och furu
Efter den halvt allvarliga öppningsbönen om ”Förståelse och empati” drar ett sådant mastigt innehåll igång att man nästan blir andfådd. Jag kan ha räknat fel, men när vi efter dryga tre timmar stapplar ut från högsommarvarma Scalateatern har 32 nummer genomförts. Och inget av dem med knappt ett minimalt hack i framförandet. Det är som playback.
Idén om ”svenska värderingar” och såväl vänster- som högerpolitikens fåfänga tävlan i att bygga ett nytt nationsmonument går som en röd tråd genom programmet. Med munter men inte flamsig min genomförs frejdiga kommentarer om folkhemmet, folkparker, folkdans och furu. Carl Larsson och John Bauer och Richard Berg. Regentlängd och blåbärspaj. Väldigt mycket blåbärspaj. Givetvis även prominenta företrädare för Tidölaget, där kostym- och maskansvariga Clara Ahlström, Leffe Kronflöf och Sara Klänge ska ha stora guldstjärnor – man får påminna sig om att justitieminister Gunnar Strömmer i egen hög person knappast har tittat in i kväll.
Det är just sången och musiken som har den största rollen i ”Svenska revyn”. Det är ”låtar” på rad och revyn gränsar ibland till show eller musikal
De tre huvudaktörerna delar syskonlikt på att stå i fokus, men glädjande nog är vem som gör vad denna gång extra väl uttänkt; den lite äldre Johan Ulveson briljerar i just de äldre, knarrigare rollfigurerna medan Vanna Rosenbergs musikbakgrund får fullt spelrum, hon sjunger som en fullfjädrad sopran.
Henrik Dorsin har förstås den sammanhållande rollen, eller rollerna, och var gränsen för hans begåvning slutar har förflyttats ännu längre bort. Även han sjunger bättre än någonsin. Det är just sången och musiken som har den största rollen i ”Svenska revyn”. Det är ”låtar” på rad och revyn gränsar ibland till show eller musikal. De rena pratnumren blir därför välkomna andningspauser men då de inramas av sådana musikexplosioner riskerar de, orättvist, att bli något av temposänken. Kanske kunde balansen kalibreras något.
Hur svenska är då svenskarna? Ett extremt lyckat Dorsin-Rosenberg-nummer som First Aid Kit säger allt: Egentligen vill vi helst vara amerikaner.
Läs också:
Lysande individuella prestationer i Dorsins Scalarevy
Nu är det helt rätt tid att återuppväcka revyn
